Vad är det som pågår?

av Bodil Carlsson.

Det är mycket som händer i hundvärlden i flera länder just nu. Vad är på gång? Engelska tidningen Dog World speglar den traditionella engelska hundvärlden på ett ofta tankeväckande sätt. Den 7 maj hittar man till exempel en artikel av utställningsreferenten Julien Barney, som är ”melankolisk” över den tunga stämningen runt ringen. Folk mår riktigt, riktigt dåligt av engelska kennelklubbens nya idéer. Domarna är ”frustrerade över att de måste bli hälsoexperter helt plötsligt”. Seriösa uppfödare tar en massa smällar just nu – de får inte genomföra nära släktskapsparningar längre, kostnaderna för DNA-tester bara stiger och de nya standards som kennelklubben tagit fram kommer inte att gå att nå på generationer. Vad ska man ta sig till?
Jo, säger Barney, det är dags att resa sig! Försvara sina rättigheter! Tala om hur man trött man är på att bli kommenderad av folk som vet väldigt lite, men är bra på negativ PR och som kanske rentav har alldeles egna skäl till inte vilja ha renrasiga hundar i världen! Hela raser kommer kanske att gå sin väg och slå igen dörrn efter sig!
Mannen skriver så.
Undras om Julien Barney har funderat över sambandet mellan alla de nära släktskapsparningarna i det förflutna och alla DNA-testerna nu?
Eller om han läste en liten notis med samma datum i tidningen?

Gen för BCM funnen!

En gen för boxercardiomyopati (BCM) har hittats av kardiologen Kate Meurs i samarbete med världskända hundgenetikern Kerstin Lindblad-Toh. BMC är en defekt som ofta är symptomfri tills det drabbade djuret kollapsar. Vissa experter har uppskattat att så mycket som 50% av rasen har tillståndet. Det är ofta dödligt. Men nu är genen hittad. ”The end of BCM is in sight!”
 

Det var den lilla notisen. Vad är BCM? Det stora medicinska databiblioteket PubMed har flera artiklar. BCM börjar ofta med snabba, oregelbundna slag av hjärtats kamrar. Ett eller ett par sådana slag och boxern tuppar av. En lång serie sådana slag – hunden dör. Orsaken är en defekt gen, som leder till att hjärtmuskeln och retledningssystemet invaderas av fett-och bindväv. Hundar som slipper allvarliga rytmstörningar riskerar att i stället dö av hjärtsvikt senare i livet, när den förändrade hjärtmuskeln inte orkar pumpa längre.
En riktigt obehaglig gen, måste man säga. Och den finns hos 50 procent av alla boxer?

Den verkliga kallduschen kom från en mycket seriös amerikansk veterinärsida. Anlaget för BCM är dominant! Varje hund som har det kommer att lämna det vidare till hälften av sina valpar, oavsett vilken ras den andra föräldern har. Hälften av valparna får anlaget och de kommer att drabbas av BCM, eftersom genen är dominant. De drabbas olika mycket, för anlaget slår igenom olika kraftigt. Men bär på genen gör hälften.

Vadå friskare blandraser?

I den lilla notisen finns i drastisk sammanfattning kärnproblemet med det traditionella sättet att avla ”rena raser”. Liten ursprungsgrupp, stängd stambok och en inavelsgrad som tenderar att successivt öka med antalet generationer. Anhopningen av skadade gener ökar. Hos människor finns samma hjärtproblem som hos boxern – det går i familjer. I enstaka familjer. Är den engelska boxern en enda stor familj? Mer eller mindre. För på två år produceras 44 000 valpar av rasen i det enda landet, men den effektiva avelsbasen är 45. (Om effektiv avelsbas, se Klartext 8.)

Anledningen till att England verkar överväga lagstiftning mot den traditionella utställningsfokuserade avelstraditionen är just den attityd som Barney uttrycker. Man vill inte veta. Får uppfödarna inte hålla på som de alltid har gjort, beror det på att folk som inget begriper är dumma mot dem. Med sådana vänner behöver den renrasiga hundaveln inga fiender. Då behöver den lagstiftning. Kommer DNA-tester att lösa problemet? Ibland, men inte alltid.

Till sist ger BCM-notisen också en indirekt belysning av den växande blandrasaveln. Folk tror att det går att spä ut eller blanda bort skadliga gener. Ibland stämmer det, i alla fall i första generationen. Ofta är det fel också i första generationen. På köpet riskerar man att tappa de gener/egenskaper hos urspungsraserna, som man ville ha.

Och om den genomsnittliga uppfödaren av renrasiga hundar inte vet tillräckligt mycket om genetik – hur mycket tror ni den genomsnittliga blandrasuppfödaren vet? Förmodligen inte ett skvatt.

Collieinfo startar nu en serie artiklar dels om den ökande blandrasaveln, om DNA-tester, om vilka skäl det kan finnas att välja renrasiga hundar – och till sist:

Av alla renrasiga hundar, varför välja collie?
Vad är det speciella med collien?
Vi hoppas att en rad människor med lång collieerfarenhet skall hjälpa till med svaren.