LOCHINVARS ANSIKTE

av Bodil Carlsson.

Detta är en vacker hund.

Det är vad jag tycker. Ingen ovanlig åsikt heller! Fortfarande finns många som anser att det är den vackraste collie som har funnits.

På femtiotalet tyckte alla det. Utmärkelserna haglade över den här hunden. Han blev Best in Breed på Cruft´s inte en, utan två, gånger. Hans ägare erbjöds en mindre förmögenhet i amerikanska pengar för honom – och avböjde. Självklart. Tikägarna sprang benen av sig efter en chans att få använda honom, hans valpar såldes utomlands...

Kort sagt, detta är Int Ch Lochinvar of Ladypark. Jag letade foton av gamla tiders hundar i en svensk bok från -57 och hittade honom där – fattas bara! Så förnämlig var han, så omtalad, att han hade en given plats i ett kapitel om den svenska collien.

Sedan sökte jag vidare på Lochinvar på nätet – det fanns förstås mycket att välja på. Jag slank in på första bästa nätrubrik, som visade sig vara en colliehistorik på en hemsida tillhörig en mycket välkänd engelsk uppfödare. Och vad har mrs. Blake att säga om Lochinvar...

”... who many of today´s breeders say was the greatest Collie of all times. I would argue that as he had a prominent blaze he would not be shown today and indeed would not have had any success at all once this decade had passed in to the 1960´s as it was then that blazes were frowned upon and any collie with a blaze was just walked past in the ring by the judges. How quickly fashion can dictate what can win in the show-ring.”

(Corydons hemsida, avsnittet om femtiotalet.)

Ja, fort måste det ju ha gått, om hunden som kallades the King of Collies 1957 skulle ha fått se domarna vända ryggen åt honom mindre än tio år senare – för inget annat än en strimma vitt i ansiktet!

Det får en att undra. Mera exakt vem var det som spelade ”fashion” i sammanhanget?

Och varför var det plötsligt så viktigt att vända ryggen åt vita strimmor?

Folk säger fortfarande – åtminstone inom hundvärlden - att poängen med utställningar är att domarna med sina specialkunskaper i anatomi ser om hunden är rätt byggd för att kunna arbeta och röra sig som rasen en gång behövde kunna. Utanför hundvärlden tror många numera att detta är ett skämt. Att det rör sig om konkurrerande kennlar, som väntar på sin tur på marknaden för dominerande avelshanar och som vill bräcka varandra med antal vunna cert.

Jag hoppas, att det inte stämmer. För om det som döms fram eller döms bort i ringarna bestäms av folk, som inte alls är specialister på vad som är friskt och väl hopkommet, lättlärt och smart, utan bara specialister på dagens detaljer, då klarar vi oss bättre utan dem.

Lochinvar beskrivs i en välkänd engelsk colliebok som en hund med ”wonderful temperament” och hans äldre helbroder, Ch Lad of Ladypark, som en ”highly intelligent, versatile and active dog”. Lad spelade vallhund i en teaterpjäs och gjorde 144 framträdanden på scenen! De flesta av oss vill nog gärna ha collies med sådan insida. Om de har en strimma vitt på utsidan, som Lad och Lochinvar, eller inte – det är liksom ovidkommande.

Det som inte är ovidkommande är det här: när experterna på det för tillfället mest ”rastypiska” dömde fram Ladypark-bröderna och gjorde dem till eftertraktade avelshundar, då råkade de på köpet döma fram lättlärdhet och gott temperament inom rasen. Gener vandrar ju vidare. Men hur var det med innehållet bakom de bläsfria hundansiktena tio år senare?

Jag hittar inget svar på den frågan. Det står ingenstans. Troligen därför att det helt enkelt inte intresserade domare Fashion. Sånt intresserar däremot oss som lever med hundarna. Mycket!

Här har ni en kille, som åtminstone jag gärna hade delat en bit av mitt liv med. Jag skulle inte ha det minsta emot att titta upp från tangentbordet och möta den blicken.

I jämförelse med den är två BIR på Cruft´s inte annat än kattguld.