Genetikskolan 3

 Vad är problemet med likriktning?

Min pappa är inte samma person som min morfar och min mamma är inte halvsyster med min farmor.  Min farmors farfar är inte halvbror med varken min morfar eller min far. Gustav IV Adolf finns inte 122 gånger i min stamtavla på min mammas sida och nästan lika många på min pappas. Mänskliga släktträd ser inte ut på det sättet.

Tyvärr ser många hundars släktträd ut så. Och då pratar vi inte alls bara om collies – tvärtom. Forskare som sysslar med genetiska sjukdomar jublar över de moderna hundraserna Vilken guldgruva de har hittat!
 

Veterinärerna jublar inte. De har ofta ganska bistra åsikter om rashundsuppfödarnas verksamhet Samma sak är det med husdjursgenetikerna, alltså de som inte är intresserade av att studera ärftliga sjukdomar utan de som vill hålla djuren friska och fungerande.

Hundägarna jublar inte heller. De väljer allt oftare chippade, vaccinerade och veterinärbesiktigade blandraser till priser som kommer allt närmare rasrena valpars. De hoppas på bättre chans att få en frisk hund då.
 

Vad är det som veterinärer och genetiker har fattat, men som inte går hem hos vissa uppfödare? Vad är det som blandrasuppfödare och deras valpköpare tänker?

I början av 90-talet kom en studie, som många i hundvärlden säkert aldrig hörde talas om. Tre personer – norska kennelklubbens forskningschef Frode Lingaas, en doktor i agronomi vid Institutionen husdjursförädling och sjukdomsgenetik vid Statens Lantbruksuniversitet (SLU), Kumar Juneja, och Per-Erik Sundgren, Institutionen för husdjursgenetik, SLU – slog sig ihop.
 

De visste redan att den effektiva avelsbasen i många raser var liten. De ville ta reda på hur det stod till med inavelsgraden och hur den kan bedömas direkt hos levande hundar och hur den hänger ihop med rasernas hälsoproblem.

Sex raser valdes. Ungefär 30 hundar från varje ras plockades fram slumpmässigt. Inavelsgraden hos de 30 hundarna från respektive ras beräknades från fem generationers stamtavlor.
 

Sedan togs blodprover på alla hundarna. Man tittade på två saker i proverna. För varje hund tittade man på speciella punkter på hundarnas DNA (”mikrosatelliter”) och jämförde hur mycket eller litet de varierade mellan hundarna i varje ras. Sedan tittade man på vissa blodproteiner och såg efter, hur pass mycket de skiljde sig åt hos samma hundar.

Till sist tog man fram resultaten från en rundfråga bland veterinärer: ”Hur mycket problem har den här rasen enligt er erfarenhet?”

Ni kan själva läsa hela studien under Läshörnan på www.gwenetica.se. Här har ni den korta versionen av resultatet.
 

Inavelsgraden, som räknades fram utifrån stamtavlorna, stämde mycket bra överens med likriktningen i DNA-punkterna och blodproteinmolekylerna. Raser där hundarna skiljde sig litet åt i mikrosatelliternas utformning skiljde sig också litet åt i blodproteinernas utformning. Det var samma raser, som hade hög inavelsgrad framräknad från stamtavlorna. Det var samma raser, som hade en liten effektiv avelsbas.

Och det var samma raser, som veterinärerna hade klassat som ”problemraser”.