Genetikskolan 4 del 2

 Mannen som gick över gränsen.

 "Och detta är vad han gjorde åt saken."

Jeffrey Bragg satt i snön i Yukon och tänkte.

Han funderade på DNA-testerna, som började dyka upp. Detta var självklart en utväg, och en mycket bra utväg, för den som ville testa för ett oönskat anlag i sin ras – genom att testa tilltänkta avelsdjur och rensa bort anlagsbärare successivt, skulle man med tiden få ner förekomsten av det sjuka anlaget. Man skulle kanske rentav kunna få bort det.

Men – hur ser det ut, om det är mer än ett anlag, som man behöver testa för? Om en uppfödare skall testa för von Willebrands sjukdom och ärftlig ögondefekt och en ämnesomsättningssjukdom på varje avelsdjur och varje valp – vilka blir kostnaderna för en kull? Och hur många avelsdjur finns kvar? Och när man har rensat bort de upptäckta anlagsbärarna, hur ser anlagen ut hos de som blir kvar – bär de på sjukdomsanlag, som vi ännu inte kan testa för och inte vet om, men som vi kommer att upptäcka när dessa framgallrade djur avlas med varandra i generation efter generation?

Jeffrey Bragg kom på tanken, att det finns en annan väg att gå. Det är kanske inte nödvändigt att utrota vissa anlag – om man kan plocka ner dem till den nivå, där de en gång fanns. Nämligen som obemärkta skuggor till de friska generna – sjukdomsanlag, visst. Men i enkelupplagor hos inbördes obesläktade individer. Där kan de få finnas utan att göra skada på rasen som helhet. Någon enstaka individ har oturen att få dubbla upplagor, blir sjuk och dör eller sållas bort. Majoriteten lever friska, i lycklig ovetskap om att deras friska allel har en tyst ond tvilling därinne i en kromosoms veck och vindlingar. Ungefär som det står till med människor.

För att återgå till detta naturliga tillstånd behöver man bara göra en sak, men den behöver man göra konsekvent och planerat. Man måste utavla. Drastiskt.

Braggs ras var inte infödd i Kanada. Hela ursprungsgruppen stammade från slädhundsimporter från Sibirien och där fanns rasen kvar – i full tjänst. Dessa moderna sibiriska huskies såg ut som de kanadensiska, de var alltså homozygota på många exteriöra punkter där kanadensarna var homozygota för samma egenskaper. Men på en massa andra punkter i sitt DNA måste de sibiriska hundarna vara olika de inavlade kanadensiska jyckarna. Så tänkte Bragg. Och som den handlingsmänniska han är, skred han till verket och importerade sin första sibiriska hund.

Det var en äkta sibirisk hane från en äkta sibirisk by, med tre kända generationer bakom sig. Den såg ut som en husky. Den betedde sig som en husky. Den kom med de papper den hade till Canada och Bragg var riktigt glad. Det var inte den kanadensiska kennelklubben.

Efter många och långa förhandlingar bestämde sig CKC för att denna skumma hund, med en tregenerationers stamtavla utan registreringsnummer på förfäderna – nej, den kunde man inte registrera. Bragg protesterade; CKC stod fast. Och därvid blev det.

Numera står Jeffrey Bragg med en uppfödning av utmärkta Siberian huskies, tillförda hemlandets blod via direktimport, utanför CKC.

Hur han gör med stamtavlorna? Jo, dom handläggs av Jordbruksdepartementet. Braggs hundar – genomäkta sibiriska huskies – kallas numera för ”husdjursras under utveckling”; Bragg själv kallar dem Seppala-slädhundar efter en legendarisk slädspannsförare. Sådana nytillkommande husdjursraser står under Jordbruksdepartementets uppsyn. Enligt reglerna måste man ha tre generationer, med minst 200 individer i den tredje, för att få registrera en ny ras. För att undvika kommande inavelsproblem, nämligen.

Bragg kommenterar med viss syrlighet att det är synd, att det inte var lika noga 1939. Han har inte längre särskilt höga tankar om CKC eller om de traditionella kennelklubbarnas idéer om hur man skall bedriva hundavel.

Men han verkar älska sina hundar. Tillräckligt mycket för att gå över gränsen till Sibirien och hämta hem fräscha genvarianter. Tillräckligt mycket för att ta steget ut från sin nationella kennelklubb och starta eget.

Kommer inte någon en dag att älska blodhunden lika mycket?

Eller, om det inte redan är för sent, bedlingtonterriern?