Genetikskolan

Introduktion

Här börjar hemsidans Genetikskola för collievänner. Mycket av kommande text är tagen från Per-Erik Sundgrens texter och publiceras här med hans tillstånd. I oavkortat skick kan de läsas på hans hemsida www.genetica.se

Det Per-Erik säger gäller alla hundraser. Vi serverar texterna i kortare stycken. Vid behov sticker vi emellan med egna kommentarer, som handlar om just collien, men då framgår det av den avvikande färgen eller stilen vad som är våra tillägg och vad som är grundtext.

Till exempel så här.                                                                                 

Hundraserna skapades först.
Modern genetik sedan.
Det betyder att: raserna skapades av folk som inte hade full koll på vad de gjorde och inte kunde förutse konsekvenserna.

"Många hundraser har en mycket lång utvecklingsbakgrund. Det finns historiska belägg för att hundstammar, med i stora drag likartat utseende som dagens hundar, funnits under århundraden eller rentav årtusenden. /…/

Föreställningar om rasrenhetens betydelse för individens kvalitet förstärktes betydligt under det sena 1800-talet och den första tredjedelen av 1900-talet. På den grunden skapades starka restriktioner i avelsarbetet med slutna stamböcker för populationer som ofta grundats på bara ett fåtal individer. Den på rasbegreppet grundade tävlingsverksamheten vid utställningar, som tog sin egentliga början i slutet av 1800-talet, skapade grunden för ett mycket intensivt urval för bestämda exteriöra typer med åtföljande koncentration av aveln kring ett fåtal individer. Som ett resultat av de beskrivna förändringarna i avelsarbetets villkor har inavelsökningen i många stammar av sällskapsdjur under 1900-talet fortgått i en takt som i tidigare skeden aldrig var vare sig möjlig eller aktuell.” (Genförluster hos sällskapsdjur – ett hälsoproblem? Sundgren s1)
 

Hur skapades de moderna hundraserna? En grupp människor valde ut en hundtyp som de tyckte om. Sedan satte de sig ner runt ett bord och skrev ner en ”standard” –  en mall – för hur Hunden skulle se ut. Inte hundarna, utan Hunden – prototypen.

Sedan satte de igång med att tävla om vem som var bäst på att få fram den. 

Självklart inavlade de. Det finns inget annat sätt att mycket snabbt stansa ut Hunden ur en  grupp hundar där varje enskild hund har sin böj på svansen, sin mankhöjd, sin färg eller sin öronform.
 

Vad de inte visste: varenda en av de utvalda hundarna bar på minst 4 – 5 defektgener. Alla gör det – vi också. Så när man dubblar likheter genom att para far och dotter, eller helsyskon, och sedan fortsätter att renavla de önskvärda dragen genom att fortsätta inaveln….då renavlar man till sist också de defekta generna.

Och när man stänger stamboken – går det inte längre att ta in nya hundar. Då har man de gener man har och måste fortsätta att avla på dem.

Den som vill skapa en ras måste nog börja så. Men om man vill fortsätta med renrasavel, måste man antingen kunna genetik. Eller lyssna på de som kan.

Många traditionella uppfödare har varken kunnat eller lyssnat. När genetikens grundregler till sist började tränga in i igentäppta öron, fastnade begreppen som talar om vad du kan vänta dig på kort sikt – efter nästa parning, i nästa kull. Dominant, recessiv och polygen nedärvning.
 

Recessiv nedärvning: jag har en enda gen som med svag stämma viskar blå ögon – så det får jag inte. Jag har två gener, som i korus  viskar samma sak – så då, men bara då, får jag blå ögon. Den recessiva genen behöver en likadan kompis för att göra sig hörd.

Dominant nedärvning: jag har en enda gen, som med hög stämma säger bruna ögon. Och det räcker, bruna ögon får jag, även om jag också skulle ha en svag gen som viskar blå. Den dominanta genen gör sig hörd på egen hand.

Polygen nedärvning: jag har en gen från mamma som säger Bli lång! Och två gener från pappa, som säger Bli lång! Bli lång!

Så med tre gener för längd blir jag 153 cm. Min dotter, med två gener från mig som säger åt henne att bli lång, och fyra gener från pappa som säger detsamma, är mycket riktigt 176 cm.
 

Uppfödarna lärde sig detta, därför att det var intressant för dem. Man visste vad man skulle få i nästa kull. Pälsfärger nedärvs ofta via enkel, dominant eller recessiv nedärvning.. Hos collie är den blåa merlefärgen dominant – en blå förälder betyder att i snitt hälften av valparna blir blå. Den svarta, trefärgade, varianten är recessiv: två trefärgade collies kan bara få trefärgade valpar. Höftledsfel är polygena hos alla hundar, liksom storlek, och därför lite svårare att förutsäga, men alla uppfödare vet att om man parar två stora hundar med varandra, blir valparna i kullen visserligen olika stora – men kullens genomsnitt blir högre över manken än genomsnittet.

Tyvärr var det ett begrepp, som inte alls gick in. Och sorgligt nog är det i stort sett det enda begrepp, som man behöver förstå om man avlar på en liten grupp djur med stängd stambok:

E F F E K T I V   A V E L S P O P U L A T I O N !

 även kallad

E F F E K T I V   A V E L S B A S !

Det är det enda genetikbegrepp, som renrasiga uppfödare behöver ha koll på. Och det enda många av dem icke har en susning om. 

Och vad är det?