Mer om MDR 1

Vad handlar det om?

Det finns mycket information om MDR1 på nätet nu. Flera imponerande sidor berättar om farorna med mutationen, visar listor över riskabla mediciner och erbjuder oroliga hundägare gentester. Summan av alltihop är detta.

Collie och besläktade raser har tyvärr rätt ofta en genetisk förändring, en mutation, som stör funktionen av ett speciellt protein. Proteinet fungerar som transportmedel för oönskade ämnen. Det är en utkastare, som vaktar vid cellens dörr och slänger ut störande kemiska besökare.

Proteinet heter Gp-70. Genen heter MDR1 och bokstäverna står för Multi Drug Resistence – motståndskraft mot mediciner. Kända namn inom forskningen: Joachim Geyer i Tyskland och Katrina Mealey i USA.

Veterinärerna har vetat länge, att vissa hundar reagerar illa på en del mediciner och att det ofta handlar om collies, shelties och Australian Shepherds. När ivermectin, ett preparat mot   skabb, inälvsmask och hjärtmask, dök upp för sådär tjugo år sedan, såg man att vissa hundar blev påverkade, vingliga och dreglade, att några fick krampanfall och några faktiskt dog av ivermectindoser, som andra hundar tålde bra.

För några år sedan upptäckte en forskargrupp vad det var för fel med hundarna, som blev sjuka. De saknar en liten bit av genen MDR1. Det fattas ett stycke av den. Resultatet är att utkastarproteinet inte fungerar. Snabbt tog forskningen fart och man lär sig nu mera och mera om transportproteinet. Så rätt som det är dyker en ny medicin upp på listan och vi blir oroade.

Hundar med icke-fungerande Gp-70 i tarmslemhinnans celler tar upp mycket mera av vissa droger. Den armlöse utkastaren kan inte vräka de oönskade molekylerna tillbaka ut i tarmen och därför passerar de vidare ut i blodet. Samma Gp-70 sitter i njurarnas och gallvägarnas celler och gör att molekylerna inte kan utsöndras lika bra som hos andra hundar, så blodnivåerna av dessa mediciner blir höga. Ännu värre! Cellerna som skyddar blodkärl i hjärnan och i livmodern kan inte heller kasta ut dessa ämnen, så den känsliga hjärnan och det växande fostret utsätts för dem. Och det är just därför som en del collies har fått kramper eller till och med har dött av en dos ivermectin, som andra collies inte alls blev sjuka av. Hjärnan fick för hög dos av medicinen.

Siffrorna för andelen hundar med mutationen är höga. Geyer redovisar 33% homozygota  mutanter (ingen fungerande gen för Gp-70) bland tyska collies i en undersökning från 2005. En fransk studie från 2004 på 25 collies visar bara 20% MDR1-normala,  hela 48% är homozygota mutanter och har alltså ingen fungerande gen alls. Mealey visar 2002 40 st amerikanska collies där bara 12% är normala, 24% är homozygota mutanter. Japanska siffror är ännu högre.

Visst låter det illa?  Visst måste man  åtminstone testa avelsdjur?

Mja… måste man det?  Titta på vilka preparat det handlar om!

Många av medicinerna på listan över preparat som man vet eller misstänker kan fara farliga för MDR1-muterade hundar är saker som VÄLDIGT få hundar någonsin kommer att behöva. Det är bl a medel mot tuberkulos hos människa, hjärtmedicinen digitalis, flera olika cellgifter mot cancer, ett preparat som folk brukar använda mot lös mage, ett lugnande medel…Det är inte direkt receptfria saker.

För det lilla antal som hundägaren kan  ha intresse av – preparat mot mask och andra parasiter - finns alternativ som veterinärerna känner till.

Så om du inte planerar att ge din hund en omgång cellgifter etc utan att först prata med din veterinär om saken, och om du inte till varje pris vill ge den just ivermectin – varför ska du oroa dig just det här speciella genparet?

Det är inte så lätt att bli klok på. Finns det överhuvudtaget någon anledning för hundägare att vara observanta på detta med MDR1? Räcker det inte med att veterinärerna är observanta och låter bli att ordinera vissa mediciner till collies?

2007 publicerade en forskargrupp ledd av  Katrina Mealey vid Washington State University en jätteintressant studie. Man jämförde tre MDR1-normala collies med fyra stycken MDR1-mutanter. Alla hundarna var friska. Men det visade sig, att de MDR1-muterade hundarna hade lägre cortisolnivåer i blodet än de MDR1-normala. De kunde inte få upp sina kortisonnivåer. Med andra ord:  de fyra MDR1-muterade hundarna i den studien hade problem med att dra igång ett viktigt hormon, som lägger in femmans växel på kroppen under svår stress – som livshotande sjukdom eller stora kirurgiska ingrepp.

Detta är mera intressanta nyheter, även om det bara handlar om fyra hundar och en studie. Men livshotande sjukdom och stora operationer med intensivvård drabbar förhoppningsvis inte våra hundar oftare än cellgiftskrävande cancer. Så kan man gott fundera på om inte det fyndet också är mindre viktigt än alla de andra genetiska faktorer, som avgör en hunds förmåga att leva ett bra, aktivt liv under normala förhållanden.

Vi har via mail frågat Katrina Mealey, om hennes grupp planerar att forska på hur MDR1-muterade hundar svarar på helt normal stress, sådant som hundar råkar ut för i vardagslivet. Tyvärr svarar hon, att inga sådana planer finns.  Hon känner inte heller till att någon annan forskare skulle vara intresserad.

Däremot leder Mealeys artikel vidare till den stora, viktiga frågan.

Vad har hunden sitt Gp-70 till egentligen? 

Genen MDR1 och utkastarproteinet som den producerar har funnits hos hundar, möss och människor i miljoner år. Däggdjuren la sig inte till med MDR1 och Gp-70 i tålmodig väntan på människofabricerade molekyler från det sena nittonhundratalet. Så vad är de till för?

Vilka är de naturligt förekommande ämnen som MDR1 skapar ett utkastarprotein emot? Fortfarande okänt.!

Och inte förrän vi har ett hum om den saken kan vi väl veta om hundar med mutationen faktiskt är sämre rustade än andra i ett liv utan cellgifter och ivermectin.

Det står tyvärr inget om saken på hemsidorna om MDR1. Det finns kanske ingen som vet svaret idag. Måste man då ställa sig i kö för att gentesta? Att vara MDR1-normal är inte en merit hos en hund. Det är en upplysning av praktiskt intresse för veterinärer – under vissa omständigheter.

Majoriteten av alla collies levde normala liv med normal hälsa långt innan vi började testa dem för MDR1. Inte förrän ivermectin och dess släktingar dök upp blev överhuvudtaget medvetna om mutationen. Och de höga siffrorna för mutationens förekomst säger oss två viktiga saker.

För det första – om mängder av collies hade haft kortare liv och sämre hälsa p g a mutationen, då hade vi troligen haft på känn att det fanns något allvarligt fel långt tidigare.

För det andra: det blir inte lätt att följa förslagen på vissa webbsidor om att välja avelsdjur utifrån om de har eller inte har MDR1-mutationen. Man kan inte plocka ut avelsdjur från så lite som 12% eller 20% av hela colliestammen utan att få andra bekymmer i stället. Om vi stryper avelsbasen för att avla ner MDR1-defekten, vilka andra defekter avlar vi då upp? 

Den 25 2009 april leder professor Geyer ett seminarium i Tyskland om MDR1-mutationen hos hundar. Sidan räknar med att kunna komma med en rapport därifrån. Tills vidare tycker vi som SCK: det finns ingen  anledning att rekommendera allmän DNA-testning av collie.

Det måste vara vettigare att avla på bra allmänhälsa, bra höfter, bra personlighet i stället. Man få faktiskt med otroligt många välfungerande genpar i ett svep, om man gör så!