Klartext 1

Man kan inte med hedern i behåll publicera information om rasen utan att ta upp problem. Risken är förstås då att folk tror, att det inte finns något annat än problem att berätta. Det finns en mycket bra redovisning av CEA på den här hemsidan. Man kanske av själva noggrannheten och längden får intrycket, att collie har väldiga ögonproblem. I verkligheten är CEA oftast något som varken hund eller ägare överhuvudtaget märker av. På liknande sätt är det med genmutationen med det märkliga namnet MDR1 – många collies har den, men det vet veterinärerna om och som hundägare kan man nöja sig med det.  Rent fysiskt har collien klarat sig bra genom sin karriär som modern hund, om man jämför med liknande raser. Standarden föreskriver nämligen inga konstigheter.  Kroppsbyggnaden under pälsen är en vanlig, hederlig hundkropp utan krusiduller. Till och med pälsen är mindre jobb än man kanske tror. Mina hundar, som springer i skog och mark och längs leriga grusvägar och ränner ut och in i stallet, spolas av några gånger per år, när lera eller hästmockor sitter högt och lågt, och borstas under fällningsveckorna vår och höst. Men annars pälsvårdas de, när andan faller på och tiden räcker. Inte har jag lagt ut många kronor på veterinärvård heller genom åren.  

Men hur är det med den andra biten? De där rädslorna?

Problemen finns där, men inte hos alla hundar av rasen.

Om jag skulle köpa collievalp idag, så skulle jag vända mig till de uppfödare jag under åren har lärt känna som intresserade av mentalitet. Inte för att de kan garantera hur valpen blir som vuxen – det kan ingen. Men jag vågar tro, att de ser mera till innehållet än till förpackningen.

Om jag inte kände någon?

Då skulle jag lita på vilken uppfödare som helst, men bara när det gäller sådana resultat som är offentliga och kan kontrolleras hos Kennelklubben. Punkt..

När det gäller ”rädslorna” skulle jag tänka precis likadant. Alla MH-resultat är offentliga och kan kontrolleras. Det skulle jag göra.

Och precis som med HD-resultaten skulle jag kika inte bara på föräldradjurens resultat – jag skulle vilja se deras syskons också. Fanns inga familje-MH:n att titta på, skulle jag dra öronen åt mig. Det kan vara jättebra hundar – men hur ska jag veta det?

Så här står det i SKK:s Avelsboken: 

”För rottweiler födda 1976 var frekvensen höftledsdysplasi 36 procent. Det innebar med andra ord att var tredje rottweiler var behäftad med en ärftlig utvecklingsrubbning i höften”, skriver Swenson (Avelsboken, s 121).  Han kunde ha tillagt att störningen orsakar svår smärta, nedsatt rörlighet och ofta ett förkortat liv. ”Andelen affekterade hundar födda 1994 var endast 11 procent, ett enastående resultat som borde mana till efterföljd…”  På bara arton år minskade alltså höftledsfelen kraftigt.

 Vad gjorde rottisfolket? Använde en enkel urvalsmetod. ”Att välja bra hundar ur bra kullar med hög undersökningsbenägenhet till avel ger bra resultat.” (s 121)

Metoden fungerar, när det gäller höftledsfel – som har polygen arvsgång och medelhög arvbarhet. Metoden fungerar också, när det gäller mentala egenskaper som rädslebenägenhet  (som faktiskt också orsakar  minskad rörelsefrihet för hunden och ibland t o m ett förkortat liv).

 Skulle jag överhuvudtaget köpa collievalp idag? Javisst! Hellre än att våga satsa på en rottisvalp av 1976 års modell! Och mycket hellre än att köpa collie på vinst och förlust, som jag gjorde för tjugo år sedan.

Det finns fler mentalitetsintresserade collieuppfödare nu än när mina första valpar kom till familjen. På den tiden vallfärdade en del collieuppfödare till ”särskilt lätta” varianter av  karaktärstestet med sina avelsdjur. Vetskapen om var det ”lätta” testen hölls var en sån där sak, som spreds genom viskningar mellan de utvalda. Man kunde räkna med applåder, om man kom till ett vanligt test med en ung collie som betedde sig som en hund.

Så är det faktiskt inte längre. Mitt intryck är att det fortfarande finns för många rädslebenägna collies, men att de snarare är en mindre andel av rasen numera. Det finns många uppfödare, som har majoriteten av sina valpar testade och som ser det som en självklarhet, att deras hundar ska klara samma MH som alla andra brukshundsraser. En stor del av rasens problem nu är själva ryktet om rädslor. Det har nått långt. Folk som vill ha en okomplicerad glad hund blir avskräckta. ”Va, collie? Det kan du väl inte köpa! Har du inte hört att.?”

 Om man nu gärna vill pröva collie, men inte vet om man vågar – vad gör man?

Man tar reda på fakta.

Och bland alla fakta om colliens mentalitet finns ett som lyser som en neonskylt.
Skillnaderna mellan hundar inom rasen är större än skillnaderna mellan collie och andra raser!
Vad betyder det i praktiken för oss valpköpare? Det finns en sammanställning av MH-tester för egenskapen Nyfikenhet/Orädsla för collie jämfört med unga labradorer. Labbarna, som ju inte direkt är kända för att vara överdrivet försiktiga av sig, är i genomsnitt mera orädda och nyfikna än den genomsnittliga collien. Som förväntat. Men den mest orädda/nyfikna femtedelen av de unga colliehundarna är lika orädda och lika nyfikna som de bättre labbarna.

Hur hittar man den där femtedelen? Det berättar nästa avsnitt av Klartext!

Fördelning av värdet för Nyfikenhet/Orädsla inom långhårig collie och labrador retriever. Rasernas medelvärde skiljer sig mycket från varandra (2,81 respektive 3,90), men figuren visar att det finns en stor variation inom raserna.'