|
|||
|
|
|||
|
Öppet brev till Bodil Carlsson |
|||
|
Läste Din fantastiska artikel i Hundsport med svar i frågor som rör avel med collie. Det är en imponerande bedrift att få så mycket utrymme till en seriös avelsdebatt i Hundsport, något som jag så vitt jag kan minnas aldrig tidigare har inträffat. Orsaken kan knappast vara någon annan än att man inom SKK är mer skakad över rapporterna från England än vad ordförande riktigt vill medge i senaste Hundsport. Han har dock rätt i att SKK ligger längre fram i försöken att vända en ohållbar avelspolitik än de flesta andra kennelklubbar. Det väsentligaste problemet skjuter man ändå delvis åt sidan. Det räcker inte med lite justeringar i rasstandards och utbildning av svenska domare. Det kommer aldrig att lyckas åstadkomma en sund avelsverksamhet med hund förrän man på allvar tar itu med själva grunden till de problem vi ser i allt fler hundraser. Så länge man bedriver avel som en tävlingsform där exteriör bedömning är den främsta urvalsgrunden kommer problemen att fortsätta. Det är helt enkelt nödvändigt att komplettera bedömningarna av utseende med bedömning av både mental och fysisk hälsa. Det har dessvärre gömts bort i tävlingsivern trots att man i SKK:s stadga sedan starten haft som mål att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. Under större delen av 1900-talet glömdes detta med mentalt och fysiskt sunda hundar bort. Det har i alla fall aldrig utgjort något dominerande kriterium för premiering av hundar i utställningsringarna. Man måste vara helt klar över att de avarter som nu påtalats i England, och från vilka vi inte alls är fria i Sverige, har åstadkommits i en avel där ledande avelshundar i många raser, trots de brister som nu diskuteras allt mer intensivt, har premierats av domare vid SKK:s officiella utställningar. Så länge den typen av premiering pågår utan att man fäster större avseende vid hundars mentala och fysiska förmåga är det närmast omöjligt för uppfödare att på allvar rätta till bristerna i avelsplaneringen.
När det så gäller collieaveln så kan det inte råda någon tvekan om att en alldeles för intensiv inavel under lång period inte kan passera utan att orsaka problem. Tack vare tillgången till SKK:s Rasdata kan vi nu överblicka hur avel faktiskt har bedrivits i alla hundraser. För colliens del låg den genomsnittliga inavelsnivån under perioden 1975 till 2000 och pendlade kring 4 %. Det finns kennlar som fortfarande är aktiva under 2000-talet, och med totalt hundratals producerade valpar, som trots ändrad avelspolicy de senaste åren ändå har en genomsnittlig inavelsnivå för sin produktion en bra bit över vad som blir resultatet av en förstagångsparning mellan kusiner. Man skall då komma ihåg att inavelsberäkningar alltid har en starpunkt vid vilken man av beräkningstekniska skäl måste sätta den tidigare inaveln till 0 %. Så vid beräkningar bakåt under fem föräldragenerationer får man bara besked om hur mycket inaveln har ökat de senaste fem generationerna. Den verkliga inavelsgraden, eller homozygotin, kan bara fastställas genom DNA-analyser. Med den typ av avel som uppenbarligen varit praxis på många håll är därför med säkerhet den faktiska inavelsgraden avsevärt högre än vad den genomsnittligt beräknade inavelsnivån för de senaste fem generationerna redovisar. All kunskap som vi har om djurs tolerans för inavel visar att inga djurstammar i längden tål den typen av inavel utan att drabbas av skadeverkningar. Vilka egenskaper som drabbas är en fråga om slump beroende av vilka skadade gener de avelsdjur råkat bära som man satsat alltför intensivt på i avel. Några genetiskt felfria djur som kan utnyttjas med så hög intensitet i aveln utan långsiktiga problem för raserna existerar över huvud taget inte.
De beräkningar som jag har gjort över svensk collieavel från mitten av 1970-talet fram till 1990 visar på en mycket trång avelsbas. Hela den perioden låg avelsbasen, eller den effektiva populationen, runt värdet 50. Det innebär inte att aveln bara bedrevs med 50 hundar men att man förlorade ärftlig variation, p.g.a. alltför nära släktskap mellan hanar och tikar, som om man bara hade 25 hundar av vardera könet i avel. Samtidigt låg antalet producerade valpar i rasen mellan 6500 och drygt 7000 per generation eller över 1000 valpar per år. Det var en närmast makalös krympning av avelsbasen för collie. Det skall också noteras att man brukar ange effektiv en djurstam med en effektiv population vid eller under 50 löper allvarlig risk att på längre sikt dö ut på grund av bristande fruktsamhet, ärftliga sjukdomar och defekter. Nu har det inte hänt och förlusten av ärftlig variation är inte längre så stark som tidigare. Den effektiva populationen är nu så hög att man för dagen inte förlorar ytterligare ärftlig variation i livsviktiga gensystem. Men det kommer ändå att ta avsevärd tid att återställa den nödvändiga ärftliga variation som förlorats som en följd av aveln under andra halvan av 1900-talet.. De förhoppningar som många har om att man med hjälp av enbart DNA-analyser och gallring av anlagsbärare skall komma till rätta med svårigheterna är dessvärre bara just förhoppningar. De skador som en felplanerad avel åstadkommit kan bara repareras i grunden med en sundare avelsplanering.
Effekterna av tidigare inavel är kvar såtillvida att rasens ärftliga variation måste vara allvarligt reducerad Det är därför välbetänkt att introducera avelshundar ur mindre besläktade colliepopulationer som ett led i det framtida avelsarbetet med rasen i Sverige. Det skulle också vara värdefullt att fastställas den faktiska ärftliga variationen i rasen genom DNA-analyser för ett antal hundar som är genetiskt representativa för dagens avelshundar. Därmed skulle man få en faktabas om det genetiska tillståndet som grund för den fortsatta avelsplaneringen.
Så ett par ord om avelsmålsättningar. Det har i den lite upphettade debatten nämnts som en målsättning att bevara colliens ursprungliga egenskaper som vallhund. Det realistiska i den målsättningen kan ifrågasättas, men framför allt gäller att inga specialegenskaper kan bevaras i en djurstam utan ett systemariskt och ständigt fortgående avelsurval baserat på praktiska prov. Vackra förhoppningar i rasstandards och policydokument för avel vare sig bevarar eller skapar hundar med bruksegenskaper. En genomgång av SKK:s Rasdata för långhårig collie från 1970 och fram till i dag visar att bara två hundar under dessa nära 40 år deltagit i officiella vallhundsprov. Inom andra prövningsformer är anslutningen bättre, särskilt anslutningen till MH under senare år. Men ingen av de provformerna testar hundarnas förmågor som vallhundar. Den hanhund som kanske mer än någon annan har präglat dagens svenska collie saknar varje meritering noterad i SKK:s Rasdata utöver utställningar. Det är hög tid att diskussionen om hundavel, och då inte bara med collies, baseras på tillgängliga fakta och inte på önsketänkande.
Sprötslinge den 11 maj 2009
Per-Erik Sundgren |
|||