NÄR GICK DET SNETT?

Bodil Carlsson

Hur gick det till när ättlingarna till de berömda gamla vallhundarna och sanitetshundarna skaffade sig ryktet för dåliga nerver?

Ibland för folk fram tanken att det har nog alltid varit så – de gamla berättelserna är nog ingenting annat än just berättelser.

Kanske det. Fast det är lite svårt att förstå att ljudrädsla skulle ha varit vanlig hos en hundsort som valdes ut för att söka sårade under pågående artilleribeskjutning. Eller att tänka sig att utfattiga höglandsbönder med halvvilda får skulle ha haft råd med allmänt ängsliga collies.

Det finns ett rimligare alternativ. Det handlar om avelsurval. Alla hundraser har ängsliga, eller skotträdda, eller mörkrädda, o s v, hundar. Är det möjligt att bedriva avel så att i en ras anlagen för ängslighet etc breder ut sig och de rädda individer blir fler?

Javisst. Det är lika möjligt som att avla fram eller avla bort vit strimma i ansiktet. Det beror på vad man prioriterar, som allt annat i avelsarbete.

Andra världskriget slog ut en stor del av den engelska colliens avelsbas. Maten räckte inte till både människor och hundar, helt enkelt. De som hade hundar kvar att avla på vid krigsslutet drog en vinstlott. Miss Grey lämnade sitt jobb som husmor på ett sjukhus, återgick till sina Ladyparkhundar och fick fram Lochinvar och hans broder Lad. En annan berömd kennel, Riffelsee, fick bl a fram tiken Riffelsee Reward, född -53, som förutom sina utställningsframgångar var en lydnadstävlingshund. Lad var hennes far, Lochinvar hennes morfar, i vanlig engelsk tradition – men här inavlar man i allafall på intelligenta hundar med gott temperament.

Vad hände sedan? Femtiotalet gick, antalet människor med tillräckligt gott om pengar att hålla hund ökade, Lassie-filmerna kom... och nya kennlar stod och stampade i ingången till marknaden.

Lochinvar och hans ansikte blev plötsligt urmodiga. Nya collies utan bläs, men med mera päls, var på modet. Anta att några av sextiotalets hundar hade minst lika stor genomslagskraft i aveln som de gamla Ladypark-bröderna, att linjeaveln på dem var minst lika uttalad...

....men att de tyvärr inte hade lika mycket insida att komma med?

Skulle man undgå att märka en sådan sak? Jo – om man inte ansåg den intressant. Och om man inte delade liv med sina hundar.

Läs Siv Berggrens artikel här nedan om ” s k hundgårdshundar” och fundera. Pälsarnas längd har nog mera med genetiskt urval än med hundarnas boendeförhållanden att skaffa. Och den bristande ”frimodigheten”?