|
Klartext 3 |
|
|
|
Spridningen inom rasen är stor. Det är det första man måste veta, när man funderar på att köpa collie och det betyder helt enkelt att även om de flesta collies är lika varandra till utseendet, så kan de i psyket vara mera olika än hundar av skilda raser. Du kan komma hem med en mildögd collietik och upptäcka, att hon står lika stadig inför oväntade skottknallar som den barskaste boxerherre. Och du kan komma hem med en valp, som livet igenom far undan, om ett grytlock kraschar i golvet.
Kort sagt finns det collies, som precis som andra hundar blir rädda om det smäller eller händer otrevligheter, men som kommer igen och kommer över det och växer på kuppen. Och så finns tyvärr några collies, som efter ett enda nyårsfirande helst inte vill lämna tomten, eller som måste bäras uppför trappan till sovrummet varje kväll, för gå vågar de inte. Och de låter sig inte tränas. De är inte så många, men de finns.
Vilken sort du kommer hem med betyder mycket för hur din vardag skall bli. Hur hittar man den sort man vill ha? På varenda hemsida och i varje tidningsannons säger ju collieuppfödarna med en mun, att de avlar för ”friska och mentalt stabila collies”. Ja, det är väl knappast troligt att någon skulle annonsera motsatsen. Även uppfödarna vet hur pratet går om colliens mentalitet och alla vill ju sälja sina valpar. Men vad menar de egentligen?
Svaret är enkelt – de menar faktiskt rätt olika saker. En ”mentalt stabil collie” betyder en sak för uppfödare A och en annan för uppfödare B. För medan alla collies kommer från en och samma bakgrund, så kommer deras uppfödare (liksom uppfödare av andra raser) ur två helt olika traditioner. Det finns en tradition, där uppfödningen av riktigt fina hundar går ut på att lyckas få fram en hund, som ses som en levande bild av rasens standard. Detta är en tävlingsform, som nu har ungefär 150 år på nacken. Det kan vara bra att veta, att i stort sett alla nu levande hundraser, deras rasklubbar och de nationella kennelklubbarna skapades av människor ur den här traditionen.
Domaren och uppfödaren är huvudrollsinnnehavarna i ett estetiskt drama, som utspelas i utställningsringen och som ofta skänkt båda parter stor prestige. Uppfödarna har haft en stark ställning – det har närmast varit en ynnest att få köpa en valp från de mest framgångsrika – och kunskapen om rasen, dess olika ”linjer” och deras problem och sjukdomar, har varit uppfödarnas egendom och välbevarade hemlighet. Upprepad släktskapsavel, kallad ”linjeavel” i denna tradition, har varit en vanlig och accepterad metod för att ”bibehålla typen” (fixera bilden) av hunden. Fascinationen gäller exteriören. Huvudets form, ögonens storlek och placering, hur högt svansen bärs etc. har diskuterats med lyrisk skärpa. Denna typ av uppfödare sysslar nämligen med ett genetiskt konsthantverk. Helt logiskt är mentaliteten hos hunden inte den högsta prioriteringen.
Hur man känner igen uppfödare ur den här traditionen: talar mycket om rasens standard, hos collie om hundens ”uttryck” (eller t o m ”söta uttryck”) och vill att ”en collie ska se ut som en collie”. Argument för att övertyga dig om att deras valpar är bra köp: utställningsmeriter hos föräldrarna. Hundarna sägs ofta ”anpassa sig till din aktivitetsnivå” eller ”fungera i vardagen” – d v s, de kräver inte så mycket. Problem för den här traditionens uppfödare: de kan bara hålla på med sin konstform så länge valpköparna delar deras inställning till vad som är väsentligt och vill betala för den.
Den andra traditionen är faktiskt ännu äldre. Den kommer ur vårt beroende av hunden för överlevnad. Den struntar alltså i stort sett i hur hunden ser ut och bryr sig om vad hunden gör. Hunden är i sämsta fall ett arbetsverktyg – i bästa fall en älskad arbetskamrat. Gamla tiders tappning av den traditionen skall man inte romantisera, för många hundar slet ont och for illa i jaktmarkerna och på fårdrivningarna – för att nu inte nämna krigen. Livet var hårt, precis som för människorna. Men det går inte att förneka, att resultatet ofta blev utomordentligt användbara hundar.
I nutid lever det arvet vidare genom Vallhundsklubben och Brukshundsklubben i Sverige. Och här är det lite speciellt med den svenska collien. För medan rasen i de flesta länder blev en ren utställnings- och sällskapshund, så kom collien för snart hundra år sedan till Sverige från jobbet som sanitetshund på slagfälten och gick rakt in i Brukshundsklubbens urval av arbetsdugliga hundraser. Där blev den kvar. Svenska Collieklubben sorterar under Brukshundsklubben den dag som idag är och uppfödarna ur den här traditionen vill ha den kvar där.
Hur man känner igen den här typen av uppfödare: talar mycket om hundens insida. Har inget emot att sälja valpar till sällskap, men brukar kräva att valpköparen är någorlunda aktiv med sin hund. Argument för att deras valpar är bra köp: ibland bruksmeriter, titlar som KORAD eller TJH hos föräldrar, men alltid MH hos föräldrar och släkt. Problem för den här typen av uppfödare: att hitta valpköpare som uppskattar/tillvaratar hundens förmåga och som kan läsa MH-resultat.
Den sakliga Eva
Bodfäldt säger apropå hunduppfödares oenigheter:
Så låt oss nu
titta på hur 2007 års uppfödare valde sina
avelsdjur!
År 2007 var det 115 kullar.
Långhår
Av dessa har 64 st. genomgången
MH med 1, 2 eller 3 på skotten
på båda föräldrarna. I 36 av kullarna har en eller båda föräldrarna 4 eller 5 på skotten. I 15 av kullarna har en eller båda föräldrarna brutna MH. (I en kull har båda föräldrarna brutet MH) 51 st.(44.3%) kullar uppfyller alltså inte Collieklubbens avelspolicy vad gäller mentalitet.
39 uppfödare står för
51 kullar som inte uppfyller
Collieklubbens mentala krav.
10 uppfödare står för 15
kullar där en eller båda
föräldrarna har brutna MH.
(I en kull har båda
föräldrarna brutet MH)
Av de 36 av kullarna där en
eller båda föräldrarna har 4
eller 5 på skotten, så
är det endast 4 st. som har
4 på skotten.
2 saknar skottuppgifter på
minst en förälder. I övriga
30 kullar har minst en av
föräldrarna 5 på skotten.
År
2007 var det 9 kullar. Totalt antal valpar 48.
Korthår
|
