|
||
|
|
||
|
DEN TYSTA DELEN AV HISTORIEN (Ännu fler saker som jag inte hade en aning om och ytterligare en möjlighet som inte fanns för tjugo år sedan) |
||
|
Frågar man ägare till
blandrashundar varför de valde just en blandras,
får man ofta svaret: ”Renrasiga hundar har så
mycket konstiga sjukdomar!” Frågar man colliefolk varför de inte tror på MH, får man ofta en fråga tillbaka: ”Hur kan andra raser få fram hundar med bra mentalitet utan att MH-testa? Det skulle jag gärna vilja veta!”
Hur det började…
Alla moderna hundraser har en officiell historieskrivning. Den brukar handla om rasens ärorika förflutna. Lång tillbaka i historiens dimmor, läser vi, fanns dessa hundar, som var berömda för sitt mod, sin lojalitet, sitt spårsinne eller någon annan heroisk egenskap. Vid en viss tidpunkt upphör de romantiska skildringarna. En period av tystnad börjar och ut ur den kommer sedan snabbt – väldigt snabbt - den standardiserade moderna versionen av en gammal sorts hund. De skotska småbrukarnas vallande lantrasjyckar dyker upp som den fashionabla långhåriga collien och långdistansvallarna från samma område som den lika väldefinierade moderna rasen korthårscollie. Var och en försedd med en skriven standard för utseendet och med en sluten stambok. Exakt hur hundförändringen åstadkoms brukar inte beskrivas närmare. Det är – för varje ras – en tyst del av historien.
Vad var det som
hände? I princip hände samma sak alla raser.
Under hela artonhundratalet växte i England fram
ett intresse för djur som kallades renrasiga –”purebred”.
Kor försågs med stamtavlor och började visas på
utställningar och snart kom kossornas
härstamning och ”rena blod” att värderas högre
än mjölken och biffköttet de gav.
Försäljningsvärdet steg i takt med kons nobless.
Sedan kom höns med granna fjädrar - ”rashöns”.
Ganska sent kom hundarna med, men när de gjorde
det var scenen i ordninggjord för ”rashundarnas”
första framträdanden. Utställningarna fanns
redan och man kunde ge sig av ut på landet och
leta rätt på en vacker hund, som man köpte
billigt, visa den bland hönsen och korna som
”skotsk collie” och sälja den med förtjänst om
det gick bra. Så började den moderna colliens stamhund, Cockie eller Cocksie, född 1868. Hans stam och bakgrund är okända, men han väckte uppseende med sin ovanliga sobelfärg, vann många tidiga utställningar och lämnade talrik avkomma. Hans dotterson Charlemagne, född 1879, också sobel, visar redan huvudformen hos den moderna collien och är en vinnande utställningshund – inte en vallande hund. Charlemagnes sobelson Eclipse föddes 1882. Han var en så framgångsrik utställningshund att amerikanska tikar skeppades över till honom för hans eftertraktade pälsfärgs skull – vilket ger oss en vink om hur fort marknaden och marknadsvärdet för den nykläckta, stamtavleförsedda ”rena rasen” hade vuxit. Eclipse hade en mamma vid namn Flirt …. som var Charlemagnes helsyster.
Ooops!
Eclipse var
resultatet av en helsyskonparning!
Olyckshändelse? Säkert inte, med tanke på
fortsättningen. Vad vet man om honom? Han
tränades dagligen på att promenera i Hyde Park
för att ”övervinna sin skygghet”.1) Och han
användes flitigt i avel. Den storvinnande hunden Metchley Wonder, född 1886, har Charlemagne och Cocksie flera gånger om i stamtavlan, men både han och Rutland visar en låg grad av inavel jämfört med det som komma skulle. Ormskirk Emerald, född 1894, framgångsrik utställningshund, har den då bara åttaårige Metchley Wonder som farfarsfar, farmorsfar, morfars farfar och mormors farfar. Emeralds inavelsgrad är 7,3%.
Varifrån kommer colliens problem med ögonfelet CEA? Anlaget råkade slinka med i det tidiga urvalet av de hundar som användes för att skapa rasen. Sedan byggdes det på genom ständigt upprepad släktskapsavel och bredde ut sig så att vi idag har fler CEA-ögon hos våra hundar än vi har normala näthinnor. Det är en del av rasens tysta historia. Närmare bestämt den delen som tvingar oss att ögonlysa våra valpkullar idag.
….och hur det fortsatte: mera av samma sak!
Vi hoppar sextio år framåt och hittar: Den i collievärlden berömda tiken Witchcraft of Rokeby, född 1963. En och samma hund är hennes farfarsfar, farmors morfar, farmors farfar, och morfarsfar, vilket beskrivs som att hon var ”beautifully line-bred” 2)(vackert linjeavlad) i en bok som gavs ut så sent som 2001. Hennes inavelsgrad är 6,25%. 1962 föds Dazzler of Dunsinane, enligt återhållsamma beskrivningar en lättstressad och aptitlös hund som varken gillade utställningar eller ens löptikar. På ett eller annat sätt förmåddes han göra rätt för sig, för han kom att användas så till den grad i aveln att nästan alla nu levande europeiska collies har honom gång på gång i sin stamtavla. Varför? Jo, hans avkommor vann utställningar i alldeles ovanligt hög grad. ”Än en gång kan vi se att intresset koncentreras till hanhundslinjen hos en enda Collie och hans inflytande skulle komma att dominera rasen för all framtid”, skriver författarna till linjeavelskrönikan Rough Collies of Distinction entusiastiskt om Dazzler.3) Man kan bara hoppas att de har fel. 1966 föds utställningsvinnaren Ramsey of Rokeby, som har en då bara fyra år gammal Dazzler som far och morfar. Ramsey föds m a o i en far/dotterparning och ”eftersom han var så nära linjeavlad, var han ganska skygg”.4). Nå, strunt samma! Ramsey fick många utställningsvinnande avkommor. Och några som det gick riktigt bra för i ringen föddes av tikar som hade hans halvbror, Dazzlersonen Royal Ace of Rokeby, som pappa. Man måste säkra sina vinnande linjer, inte sant? Och förresten, vem var Royal Ace´mamma? Witchcraft of Rokeby.
1975 föds tiken Everlovin´ Emily at Corydon. Emilys föräldrar är halvsyskon och Dazzler har – bara tretton år efter att han föddes - blivit hennes farfars far, farmorsfarfar, farmors morfar, morfars farfar, mormors farfar och mormors morfar. Och vem är hennes farfarsmor, farmors farmor, farmors mormor, mormors farmor, och mormors mormor – om inte den ”vackert linjeavlade” Witchcraft of Rokeby? Emilys inavelsgrad är 15,5%. Hon lämnar drygt 15% fler dubblerade gener – gener på gott och ont, gener för hälsa eller sjukdom, gener för försiktighet eller för nyfikenhet – till sin avkomma än hon skulle ha gjort utan inavel. Och visst – Emily vann utställningar och hennes avkommor dyker upp som utställningsvinnare och avelshundar i ett antal länder, för vid det här laget – under efterkrigstidens långa välståndsboom - går de engelska vinnande linjerna på export igen.
Svarte Petter
Vilket fel som smög sig in i raserna var nog mest en slump från början. Men att felen fick breda ut sig, därtill krävdes en ihärdig satsning på en viss typ av avel. Och upplägget blir som ett välkänt kortspel: några uppfödare och några ägare står där med fotograferade, andäktigt beskrivna ”framgångsrika” hundar. Andra blir sittande med en hund som icke har en suck på utställningarna – som är aptitlös, eller ”blyg”, och inget mera. Svarte Petter. Så varifrån kom ”skyggheten” hos collien från första början? Kanske ligger det något i påståendet att flera fårhundar än collien har en nervig sida, som visar sig hos några individer. Men när rasens tysta historia ser ut som den gör, behöver vi kanske inte leta efter anledningen långt borta i det förflutnas dimmor. Det står en riktigt stor och tydlig anledning mitt framför näsan på oss och hojtar och den är dessutom rätt så färsk. Vi har en ras med rykte för svaga nerver – men inte därför att enstaka skotska hundar var nervöst lagda för några hundra år sedan. Läs stamtavlorna! Vad är det som finns där? Artonhundratalsgenetik. Dubblerade gener. Hur många svenska collies från 1970 och framåt har Royal Ace i sin stamtavla? 18 182.
Så här är vi nu….
Målet för aveln har förstås varierat mellan raserna, men metoden har varit densamma. Släktskapsavel, liten avelsbas, matadoravel. Följderna är också de samma: en anhopning av skadliga anlag i varje ”renavlad” ras. Collien råkade inte värre ut än de andra moderna raserna, snarare tvärtom. Collien är i alla fall fysiskt frisk. Hur tror ni att anlaget för hjärtfel med för tidig död blev så vanligt hos Cavalier King Charles spaniel? Hur kom syringomyeli in i rasen och hamnar till sist i en indignationsfilm från BBC? Hur blev hudproblem vanliga hos schäfer? Hur blev den smärtsamma linsluxationen i ögonen på tysk jaktterrier vanlig som avlivningsorsak? Hur kommer det sig att dalmatinerkullarna hörseltestas för att de döva valparna ska hittas? Hur kommer det sig att varenda rasklubb sitter med var sitt genetiska hälsoprogram? Tyst historia.
Jag frågade min granne jägaren vad han visste om linsluxation hos sin ras, jaktterriern, när han skaffade den. Han svarade: ”Inte ett skit.” Den mest lovande av hans tre tuffa små grythundar fick avlivas ung efter en lång och smärtsam ögonsjukdom. Försäkringsbolaget gruffar – de tror inte att det rörde sig om en yttre skada utan om ännu ett fall av linsluxation. Så nu vet han. Och han sa: ”Om det börjar med standardiserade hundar, så måste det ju sluta med standardiserade defekter.”
Vad kan vi göra åt det?
Finns det inget hopp för den ”rena” raserna? Jo, minsann – mera nu än för tjugo år sedan! När din rasklubb kallar ett problem för ett problem och har satt igång med att göra något åt saken – uppskatta den! När uppfödarna kämpar för att rätta till gamla synder i aveln – vänd dig till dem! Svenska Collieklubbens databas gör det möjligt för uppfödare att beräkna inavelsgraden på varje tilltänkt valpkull. De flesta svenska collieuppfödare gör det rutinmässigt och många anger inavelsgraden i sina valpannonser. Den genomsnittliga inavelsgraden hos svenska colliekullar sjunker. 1998 låg den på 3,6 % och 2007 på 0,7%. Och diskussionen om colliens mentalitet är högljudd. Uppfödare som följer rasklubbens krav använder mentalbeskrivna avelsdjur och MH- beskriver sina kullar. Nästan hälften av 2006 års collievalpar är MH:ade i slutet av 2008! Den tysta historien är inte så tyst längre för vår ras. Undrar du över inavelsgraden hos den valp du tänker köpa? Kontakta Collieklubbens registerkommitté! Välj uppfödare med rasklubbens valphänvisning!
Källor: Combe, Bridge, Hutchinson, Rough Collies of Distinction, 2001. Alla citat i förf. översättning. 1) s 23 2) s 74 3) s 72 4) s 80 Inavelsberäkningar gjorda av Per-Erik Sundgren. Uppgiften om antalet svenska collies med Royal Ace i stammen är framtagen från SKK:s Hunddata av Per-Erik Sundgren. (Genetica)
|
||
