TRE ALLDELES VANLIGA COLLIES

Ibland kommer frågor om varför hemsidan skriver som den gör. En del saker som står här väcker tydligen ont blod.

Det finns folk som tycker att sidan skadar rasen genom att säga att allt inte är smör och solsken.

Ibland frågar läsarna vad jag gör med mina hundar som är så märkvärdigt, eftersom jag har mage att komma med åsikter…En väldigt svensk fråga. Måste man vara framstående eller ha väldigt framstående hundar för att få öppna mun?

Alla familjens hundar har varit collies, även den som kallades shetland sheepdog, shetlandsbornas gamla collievariant. Och även den som kallades Welsh sheepdog, de walesiska fårböndernas collie, som kom med flyg till Arlanda direkt från ett fårstall i Wales och klev ut ur en transportbur full med nedkissad träull hemma hos oss. Hon tog kontakt med oss som om hon aldrig hade sett annat än starkt elektriskt ljus och TV. De andra sju var vanliga svenska långhårscollies. Alla nio var olika individer, men hade gemensamma drag. De var vänliga och lättlärda; de förstod ord och tecken på ett sätt som vi aldrig hade drömt om att något djur skulle kunna. De visste inget bättre än att vara till lags och ha en plats i vår familj. De tog ansvar för oss och för varandra och för sådant som var smått och hjälplöst – en skadad igelkott, en födande kattmamma. Två av dem satt över mig i min säng och vakade en hel natt igenom, när jag låg i feberfrossa. Var gång jag vaknade till, såg jag deras huvuden lutade över mig. Fram emot morronen, när jag orkade sträcka upp handen och klappa dem, gick de och la sig – men inte förrän då, när de visste att jag var okej. Ett par av dem har vallat älg med den äran. Ett par andra har vallat barn. Tre av dem samarbetade för att dra upp vår dotter ur en närbelägen å när hon hade plumsat i. Fem av dem slog sig ihop för att gå ut och möta vargen, bringa vid bringa och resta plymsvansar på rad, en vinter när vi hade varg runt husknuten.  Shetlandsvarianten hade livet igenom en mycket snusförnuftig och egennyttig inställning till mat, vilket rasen är känd för, och den walesiska tiken var en superintelligent hund -  en gränsvallare, som knappt hade lärt sig var hon bodde förrän hon rusade emot grannvillan för att driva bort den från vad hon ansåg var hennes familjs mark. Men annars var de lika.

Innan jag fick min första hund trodde jag på fullt allvar, att jag hade skaplig hörsel och luktsinne och någorlunda koll på vad som fanns omkring mig. Jag var säker på, att en timmas motion per dag var slöseri med tid, som kunde användas till att sitta inne och läsa en bok till och röka ännu mera.

Innan jag fick min första hund hade jag ofta svårt att sova och kände mig ensam ibland, fastän jag hade familj. Innan jag fick hund, hände det att jag var rädd för att gå ut ensam i mörker.

Innan jag fick hund, hade jag ingen känslomässig skyddsvall mot de sorgligheter som hände människor som jag träffade i mitt arbete och inga gränser för hur mycket jag borde satsa på mitt jobb.

Nu vaknar jag på morronen och skyndar mig att få eld i spisen. Det gamla huset där vi bor är så otätt, att hundpälsarna fladdrar i golvdraget. Vi tror inte längre att det är en skröna att höglandsskottarna i sina stenstöver använde sina collies till att hålla liv i ungarna  under vinternätterna. Dricker mitt te, bjuder hundarna på deras skiva hushållsost, tar med dem ut och ser hur de lyfter nosarna och vädrar på den nya dagen.  Smet räven in genom fårstängslet i natt igen? Finns det vilt i närheten?
 

Vi bär ut hö i hästhagen. En shettis i taget plockas ut och får halmstråna urborstade ur hårremmen. För bara några månader sedan ryade hundarna i ursinne, när de såg hästarna. En av dem smet in i hästhagen som valp och blev använd som fotboll. Icke avskräckt gjorde hon om det nästa dag och blev nästan ihjälsparkad på kuppen. Nu har vi tränat regelbundet några månader. Två hundar eskorterar hästarna. De uppskattar sitt nya jobb, man ser att de känner sig betydelsefulla.  Den sparkade håller sig lite på avstånd, men hon kommer på inkallning, och nu vågar hon leka med de andra även om det finns en ponny på gårdsplan. I veckan kom hon självmant in i boxen för att titta på kvällsrykten – på darrande ben, men hon kom.

En ledig dag tar förmiddagspromenaden bortåt två timmar. Är vägarna livsfarligt hala, håller vi oss i skogen. Häromdagen forcerade vi som bäst frusen mossa och blåbärsris, när hundarna tvärstannar och lyssnar. Ett svagt knakande i riset  – femtio meter bort? De står med vaksamt resta svansar, tysta, medan de vädrar: ” Åt det där hållet finns något stort, något allvarsamt…Flock, håll utkik! Håll ihop!”

Sedan hittar de spåret och tar upp det. Nu går det fort över glashala grenar och hundarna är före i kopplets längd, så det är svårt att hinna få syn på spårstämplarna innan de trampas över – men där! Tydligt och skarpt i snön!

Vi har redan korsat rådjursspår. De väcker intresse, inte vaksamhet. Och om detta är ett rådjur, så knöt det skorna mycket slarvigt i morse. Klövarna är stora och liksom sladdriga  och bakom varje klövmärke syns lättklövarna, en bit bakom och snett utanför själva klöven. 

Så då följer vi spåret tills det försvinner in i en vägg av gransly.  Sedan vänder vi. Hundarna blir besvikna, men det är inte förståndigt att följa alltför nära efter flyende vildsvin.

En annan dag följde vi andra spår och kom fram till två fläckar, där snön hade smält.  En fläck var större och där var snön borta alldeles ner till bruna ormbunkar och tillplattat blåbärsris. Den andra fläcken var lite mindre. Kroppsvärmen hade inte räckt till för att smälta hela snölagret. Hundarna undersökte fläckarna noga. Sedan fortsatte vi upp på åsen i spåren efter de två, som hade legat där och när vi kom hem ringde vi grannarna och rapporterade glädjebeskedet –  en älgko med kalv har överlevt höstens jakt!

På hemvägen går vi förbi en sönderfallande lada. Vid den gistna dörrn till spannmålsvinden berättar hundarna att det finns något därinne, som inte brukar vara där. Jag skickar en av dem uppför den branta trappan. Till min bestörtning hörs tumult däruppe! Ut genom det trasiga gavelfönstret flyger strax kattugglan, sur som ättika efter att ha blivit väckt ur sin skönhetssömn. Nerför knakande trappsteg studsar colliekillen med ett förtjust tjuvpojksgrin: ”Matte, den där stora saken var rädd för mej!”

Folk tror ofta inte på, att collie vågar spåra vildsvin. (De blir för den delen häpna, när collies våga rusa uppför trappor eller åka tåg eller gå i ett förstamajtåg också.) Många har glömt bort att collien en gång var känd som framstående arbetande ras, som skiljde sig från andra brukshundar mest för att den var så obufflig, så socialt uppmärksam, så lite aggressiv.

De gamla egenskaperna lever. Collies är rent ut sagt så vackra att ett gammalt kärringhjärta börjar skratta bara av att se dem flyga runt i snön och leka slagsmål i tigersprång. Men det är inte för utsidans skull man har dem!

Äntligen börjar collierasen i Sverige komma tillbaka på banan efter en period av bekymmer. Det finns riktigt bra hundar att få tag på. Vi har ett antal mycket kunniga uppfödare. Att inavelsgraden sjunker, att avelsbasen ökar, att MH nu beskriver nästan hälften av våra unghundar, att vi har tjänstehundar och servicehundar och collies som tävlar agility och bruks på hög nivå, att avelsdjur och deras släkt HD-röntgas  – det är deras förtjänst. De sätter värde på colliens gamla egenskaper. Och därigenom tar de fram stabila familjehundar åt alla oss, som inte just vill tävla.

För min del tänker jag fortsätta att spåra vilt för mitt höga nöjes skull. Så fort snön och lersörjan är borta, åker en liten anspråkslös agilitybana upp på gårdsplan. Andra tänker förmodligen fortsätta att tävla i spår, eller agility, eller drag, med sina collies. Ytterligare några andra tänker fortsätta utbilda riktigt framstående collies till servicehundar.

Collien tänker nog fortsätta att hålla ihop och hjälpa sin flock, för det är vad deras liv handlar om.

Och för att de har gjort det - för den glädje våra hundar har givit, för allt de har lärt oss och för alla upptäcktsfärder de har tagit med oss på - skriver jag den här hemsidan.

Jag vill ha deras sort kvar oförstörd.