APGAW-RAPPORTEN sektion 2, andra delen

Översättning:Bodil Carlsson
 

    2.3 BEKYMMERSAMMA FRÅGESTÄLLNINGAR KRING HÄLSA OCH VÄLBEFINNANDE

    2.3.1
    Det faktamaterial som Kommittén tagit emot visar att det finns två olika, men sammanhängande, frågeställningar som rör renrasiga hundars hälsa och välbefinnande – nämligen extrema utseendedrag som uppammas av rasstandards, och de ärftliga sjukdomar som är följden av släktskapsavel i syfte att upprätthålla rasstandards.

    2.3.2
    Extrema raskaraktäristiska drag har i vissa fall överdrivits till den grad att hälsa och välbefinnande kommit på undantag. Det huvudsakliga ändamålet med att avla vissa hundraser var att de skulle fylla ett syfte som att jaga, kampa med tjurar eller gå i gryt. Emellertid har detta blivit mindre relevant eftersom rasklubbarna med tiden har inriktat sig mera på utseendet än på funktionen hos hundarna och har ändrat sina standards så som passat. Bulldoggen är ett bra exempel, eftersom förbudet mot tjurhetsning 1835 följdes av en förändring i hundarnas utseende i riktning mot större huvuden och plattare ansikten – mera estetiskt tilltalande för domarna och uppfödarna. Nu har rasen emellertid väldokumenterade svårigheter med att andas och reglera sin kroppstemperatur, liksom med att valpa naturligt. Att selektera utseende framför funktion har lett till att raser som bulldogg är predisponerade för hälsoproblem som orsakas av en accentuering av de drag som man tror är önskvärda.

    2.3.3
    Dessa överdrifter i utseendet gör ofta att djurets livskvalitet minskar. Vissa överdrifter hindrar till exempel en hund från att effektivt kommunicera med andra hundar, eller förhindrar ett beteende som hunden skulle ha valt om de överdrivna utseendedragen inte fanns. Ofta krävs veterinärmedicinsk eller kirurgisk behandling för att korrigera en del av de mera extrema problem, som överdrifterna resulterar i. Alternativt kan hundar med dessa överdrivna exteriöra drag ha en normal livslängd, men i slutändan begränsas deras livskvalitet.

         2.3.4
         Det finns talrika exempel på överdrivna drag, som återfinns i vissa raser. Ett   
         mycket begränsat urval skulle omfatta överdrivena mängder hud och abnorma
         hudveck på kropp, ben och huvud hos hundar (exempelvis shar-pei, basset,  
         bulldog och mastiff) som kan predisponera för plågsamma hudinfektioner och där
         ibland operationer behövs för att få detta korrigerat. Som tillägg kan nämnas att
         överdrivet tunga raser ofta lider av ledbesvär och att plattnosade raser har
         andningssvårigheter – bland många andra exempel, som har tagits upp med
         Kommissionen.

    2.3.5

    Svårigheter orsakade av rasstandards och vissa karaktäristiska drag hittar man inte bara i sådana överdrivna anatomiska drag, som omedelbart känns igen. Rasstandarden för mops säger att svansen skall skruvas så hårt som möjligt över ländryggen och en dubbelskruv anses höggradigt önskvärd. Mops och andra raser med skruvsvans kan emellertid lida av deformerad ryggrad, som ofta är smärtsam och ibland orsakar förlamning. Dessutom kan sådana raser vara predisponerade för spina bifida och hemivertebra. De korta benen hos tax och basset kan också orsaka mindre omedelbart uppenbara hälsoproblem eftersom hundarnas abnorma anatomi gör att de kan vara predisponerade för ortopedisk sjuklighet och handikappande artrit när de åldras.

         2.3.6
         Bortsett från överdrifter i anatomiska drag har den selektiva aveln också   
         orsakat sjukdomar och tillstånd som har blivit grunddrag i vissa rasers genetik.
         Ett litet antal exempel, som har tagits upp i det material som Kommissionen har
         tagit del av, omfattar syringomyeli (ett smärtsamt neurologiskt tillstånd) och
         endokardios (en försvagande degenerativ hjärtabnormitet) hos Cavalier King  
         Charles spaniel, höft- och armbågsdysplasi hos labrador retriever (ofta  
         resulterande i hälta och artrit i unga år).

       2.3.7
       I många fall finns, som studien från Royal Veterinary College visar, en  
       överlappning mellan rasstandarden och ärftliga sjukdomar. Så har t ex
       fläckteckningen som specificeras i rasstandarden för dalmatiner en genetisk
       koppling till dövhet.
       ./.../

      2.3.9
      Under lång tid har uppfödare selekterat vissa kosmetiska drag och förkastat
      hundar, som saknat de dragen, och har därigenom minskat genpoolen.               
      Selektion av vissa gener medför att det finnns föga variation hos hundarna, vilket 
      troligen har lett till frekvensen av vissa sjukdomar inom vissa raser. Det uppges 
      att bristen på genetisk variation orsakas av ett antal faktorer, varibland
      ”begränsat antal rasgrundande individer och liten genetisk pool, hård selektion
      som skapar ´selektiva svep´ av gener som ligger intill den gen som selekteras
      för, inavel och linjeavel...”

     2.3.10
     Linjeavel används ofta för att fixera önskvärda drag hos djuret och de hundar som
     väljs för avel äger de önskade dragen i respektive ras. En sådan i allt väsentligt 
     sluten grupp hundar kommer att ge ”den rena typen” (”breed true to type”) och
     förutsägbart uppvisa de drag, som uppfödaren önskar. Det betyder att enskilda
     hundar uppträder mer än en gång i en stamtavla, som då också kan fixera icke.
     önskvärda drag.

     2.3.11
     En annan metod är inavel, där besläktade djur som har en eller flera
     gemensamma anfäder korsas tillbaka med varandra för att hålla linjen ”ren” och
     för att bevara och förstärka ”önskvärda” karaktäristiska drag. Än en gång blir
     konsekvensen en kraftigt förhöjd risk för genetiska sjukdomar hos avkomman,
     nedsatt immunsförsvar och en kraftig minskning av den genetiska variationen
     inom rasen.

    2.3.12
    Genpoolen minskas ytterligare när man skapar ett register där uteslutande de
    valpar kan registreras, som fötts av föräldrar som själva redan registrerats som
    renrasiga av KC. Dessutom används vinnande hanhundar i stor omfattning i aveln,
    vilket ytterligare bidrar till den genetiskt inskränkta sammansättningen av  
    genpoolen.

    2.3.13
    I början av 2009 tillkännagav KC att man skulle ingripa mot uppfödare som 
    bedrev nära släktskapsavel genom att inte registrera valpar efter parningar
    mellan mor/son, far/dotter eller syskon senare än mars 2009, även om avsteg
    härifrån kan göras under exceptionella omständigheter.
   
    2.3.14
    KOMMITTEN ACCEPTERAR ATT BETYDANDE PROBLEM MED HÄLSA OCH
    VÄLMÅENDE KAN FÖRELIGGA OCH VARA ORSAKADE AV EXISTERANDE PRAXIS
    INOM DEN RENRASIGA HUNDAVELN. KOMMITTENS MEDLEMMAR VÄLKOMNAR KC:s
    BESLUT ATT PÅTVINGA UPPFÖDARE SOM AVLAR PÅ NÄRBESLÄKTADE HUNDAR
    SINA REGLER, MEN NOTERAR ATT DETTA INTE FÖRBÄTTRAR LÄGET FÖR HUNDAR
    UTANFÖR KC:s REGISTER. VI ANSER DÄRFÖR ATT ALL KOMMANDE REGLERING AV
    HUNDAVEL SKALL BELÄGGA AVEL MED NÄRBESLÄKTADE HUNDAR MED TYDLIGA
    RESTRIKTIONER.

    2.3.15
    KOMMITTEN NOTERAR OCKSÅ ATT DET SAKNAS BEGRÄNSNING AV HUR MÅNGA
    GÅNGER EN HANHUND KAN ANVÄNDAS I AVEL, VILKET FÖRVÄRRAR PROBLEMET
    MED INAVEL. VI ANSER ATT DET BÖR SÄTTAS EN GRÄNS FÖR HUR MÅNGA
    GÅNGER EN HANE KAN ANVÄNDAS OCH ATT DETTA SKA AVGÖRAS EFTER
    KONSULTATION MED GENETIKER OCH EXPERTER PÅ HUNDARS HÄLSA.

    Collieinfos egen kommentar:

    En grupp politiskt valda personer talar alltså slutligen om för den engelska
    hundavelns huvudorganisation att de stängda stamböckerna, inavelstraditionen,
    matadoraveln, det förlorade fokuset på funktionsförmåga och inriktningen på
    utseendedetaljer, oförmågan att hålla de glidande tolkningarna av rasstandards
    under kontroll, aveln på anatomiska abnormiteter...

    ...allt som den organisationen och dess systerorganisationer stått för eller hållit 
    god min inför i många decennier, medan veterinärer och genetiker har protesterat
    ...

    ....inte längre är hundvärldens självklara rättighet, utan något som måste ändras
    på!

 

Tillbaka