2.2.1
Det började ställas frågor om den selektiva
avelns effekt på hälsa och välmående långt innan
”Pedigree Dogs Exposed” visades på TV.
Tecken på detta ses i olika studier och
veterinärerna har sett de kliniska problemen på
sina mottagningar i många år. Vissa åtgärder, om
än begränsade, har vidtagits och under de
senaste 40 åren har brittiska veterinärförbundet
(BVA) samarbetat med KC för att förbättra
renrasiga hundars hälsa och välmående genom
hälsoundersökningar som granskar höfter,
armbågar och ögon för att hitta tecken på
ärftliga defekter. Det var däremot först efter
BBC-programmet som frågan väckte mera allmänt
intresse och frågeställningen blev då – inte om
problem existerade, utan hur stora de var.
2.2.2
The Royal Veterinary College (RVC) gjorde 2009
en kollegialt granskad studie, vilken
identifierade 322 ärftliga störningar hos de
femtio mest populära raserna i Storbritannien.
/.../ ”Exteriöra drag som kort huvud, korta ben,
överdrivna hudveck i ansiktet, hängöron, långa
ryggar och skruvsvansar gör rasen predisponerad
för, eller är genetiskt kopplad till, en rad
fysiska problem som occipital dysplasi,
malocklusion i bettet, höftledsdysplasi, ögonsår,
kronisk otit, sjukdom i ryggradens diskar,
respektive spina bifida.”
2.2.3
Studien visade att hälsoproblemen finns
påtagligt spridda i alla de femtio raserna och
därmed troligen är utbredda. De som har lämnat
skriftlig eller muntlig dokumentation till APGAW
var eniga om att det existerade ett problem och
majoriteten ansåg att det var betydande.
2.2.4
Huruvida problemen hanterats adkevat har
debatterats mycket. Vissa uppfödare – och
definitivt KC – har menat att det var ett mycket
besvärligt område, som höll på att åtgärdas,
även om det skulle ta avsevärd tid innan man
kunde se resultat. Organisationer som RSPCA och
The Blue Cross och många veterinärer och
personer involverade i hunduppfödning var av den
åsikten att radikala åtgärder behövdes, eftersom
de ansåg att rasklubbarna inte tog oron på
allvar. ”/.../
2.2.5
Många ägare av familjehundar beskrev för
kommittén hur de köpt valp från en ansedd
utställningsuppfödare (mycket ofta en medlem av
KC:s Accredited Breeder Scheme) och därefter har
valpen lidit av en nedärvd sjukdom, som
manifesterades några år längre fram. Man uppgav
också att trots att uppfödaren informerades om
detta, så fortsatte han/hon att avla på samma
linjer, i vetskap om att sådana sjukdomar kunde
föras vidare till andra valpar. Några av dessa
familjehundsägare – t ex Carol Fowler, som
deltog i Pedigree Dogs Exposed –
har tagit
initiativet att starta informationssajter på
nätet för att hindra andra att göra samma
misstag i sina valpköp, eftersom de inte anser
att de har fått något stöd från KC. De är
förståeligt förbittrade över att uppfödare kan
avla fram och sälja valpar som har problem med
hälsa och välmående, att det inte finns någon
uppenbart sätt att ställa dem till svars eller
att hindra dem från att föda upp fler valpar med
samma risk i sin genetiska konstitution som kan
föras vidare till andra.
2.2.6
En sådan familjehundsägare skrev: ”Som
så många andra ägare till sällskapshundar har
jag haft en deprimerande och dyrbar upplevelse
av att skaffa vad vi försäkrades skulle vara en
frisk renrasig valp. Han var inte det. Hans
genetiska konstitution medförde – tack vare de
dåliga avelsstrategier som tillåts fortgå – att
hans korta liv gick ut på medicinering,
operationer och veterinära åtgärder.”
2.2.7
Många veterinärer med mottagningar för
sällskapsdjur uppger att i en typisk dag för en
veterinär ingår att se hundar med dessa problem
åka in och ut på mottagningen för behandling.
”Veterinärkåren ser följderna av inavel och
linjeavel dagligdags på veterinärmottagningar
över hela Storbritannien.” Det har faktiskt
framförts, att den höga frekvensen av genetisk
sjukdom och överdrivna exteriördrag som ses hos
renrasiga hundar har gjort samhället och
veterinärkåren mera okänsliga för de
resulterande frågeställningarna kring djurens
välmående.
2. 2.8
Omedelbart efter att Pedigree Dogs Exposed
hade sänts, hölls ett möte mellan KC och
djurskyddsorganisationen RSPCA. Kennelklubben
hävdade då att 90 procent av de renrasiga
hundarna är friska. Det har emellertid visat sig
svårt att få fram bevis som stöder detta och
RSPCA hävdar att det är avsevärt färre än 90
procent. Det diskuteras vad som menas med
försämrat välbefinnande, om det inbegriper
smärta eller en smärre olägenhet, och hur den
bedömningen görs. Kommmittén är mycket försiktig
med siffror eftersom det inte finns tillräckliga
bevis för att man skall kunna vara kategorisk
när det gäller problemets omfattning.
2.2.9
KOMMITTÉNS MEDLEMMAR HYSER INGA TVIVEL OM ATT
ALLVARLIGA PROBLEM MED MÅNGA RENRASIGA HUNDARS
HÄLSA OCH VÄLBEFINNANDE FÖRELIGGER OCH ATT
VIDARE ÅTGÄRDER KAN SÄTTAS IN FÖR ATT FÖRBÄTTRA
SITUATIONEN.
