Avelsfilosofi

AVLAD FÖR FULLÄNDNING: (Ur kapitel 4, Patterns in Collie breeding and culture)


Kungafamiljens medlemmar roar sig med sina hundar. Drottning Alexandra, hustru till Edward VII, och hennes barnbarn besöker hundar av olika raser i den kungliga kenneln. Lägg märke till de två colliehundarna och en tredje i bakgrunden. /.../ Queen Alexandra with Her Grandchildren and Her favourite Pets av T. Blinks och F. Morgan 1902. /.../

”Modets nyckfullhet har blivit ett talesätt; men det mode som startade för mer än trettio år sedan och gav collien den upphöjda ställning bland hundar som den har åtnjutit så länge, kan sannerligen inte kallas nyckfullt... Inte heller har rasens popularitet begränsats till vårt eget land” skrev en engelsk collieexpert 1921. Han tog upp några av de stora frågorna i den internationella collievärlden: mode, autenticitet, popularitet och marknader. /.../ Det som vi idag känner som rasen collie är bara en av de raser, som uppstod ur den ursprungliga, enkla collietypen. Tidiga hundar av detta slag hade vallat får i Skottland och norra England i århundraden och efter 1860 skulle de komma att avlas mera selektivt på två sätt: med sikte på nytta (vallning) och med sikte på att visas (estetiska drag). Border collien (som utecklades i Storbritannien) och Australian Shepherd (som utvecklades senare i USA) är nyttohundar som togs fram genom mera organiserad selektiv avel. Selektion för show ledde fram till den moderna hundras, som vi idag kallar för collie – den ras som vi ska diskutera här. En snabb titt på vad uppfödarna av arbetande collies försökte åstadkomma belyser emellertid också problem som ligger inbyggda i showcollievärlden – för sett över tid blev frågan om brukbarhet aldrig helt skild från aveln av showcollies. /.../

Border collies fanns i USA lika tidigt som de dök upp i Storbritannien, men en sammanslutning för vallningsprov grundades inte förrän 1923. Man började också upprätta officiella stamtavlor för dessa hundar, men inte under amerikanska kennelklubbens överinseende. Avel på exteriör var inget man diskuterade fram till 1995, då Border Collies började ställas ut inom kennelklubbens organisation. Rasen vann medlemskap i amerikanska kennelklubben samma år. (Border Collies kunde inte stambokföras av den kanadensiska kennelklubben vid den tidpunkt då den här boken skrevs.) Den amerikanska föreningen för Border Collie vägrade emellertid att erkänna hundar baserade på exteriör och deklarerade att hundar avlade enligt sådana metoder inte skulle accepteras i föreningens register förrän de hade klarat ett arbetsprov. Border collien – hävdade föreningen – kunde definieras som border collie endast utifrån sin förmåga att arbeta.

Avel för show kontra avel för arbete fick betydelse för Australian Shepherd också. Fastän rasen var välkänd som arbetande hund i USA under sent artonhundratal (den uppstod där, inte i Australien), fick den ingen organisatorisk tillhörighet förrän vid mitten av nittonhundratalet. Australian Shepherd kunde ha officiella stamtavlor efter 1957 genom National Stock Dog Registry. Amerikanska rasklubben för Australian Shepherd tillhandahöll offentliga register för rasen från 1971. Problemet med att registrera och kopplingen mellan registrering och bruksduglighet respektive utseende ställde mellertid snart till konflikter mellan uppfödarna av rasen. Runt 1980 ville vissa uppfödare ansluta sig till kennelklubbens organisation, men moderklubben, Australian Shepherd Club of America, fortsatte att motsätta sig detta. Medlemmar med avvikande uppfattning, som ville avla på utseendet och ville ha sin registrering grundad på en sådan standard, bildade då 1991 United States Australian Shepherd Association. Dessa uppfödare ansökte om medlemskap i amerikanska Kennelklubben, vilket beviljades 1993. Officiella stamtavlor kunde då finnas i två register – det ena baserat på arbetsprestationer eller vallningstävlan, det andra på utseendet. Vissa hundar var stamboksförda i båda registren, men många uppfödare fruktade att selektion för exteriör skulle förändra grundläggande egenskaper hos rasen. Många uppfödare av dessa två nyttoraser fortsatte att se kennelklubbens system och registrering av hundar under det systemet som icke önskvärt, eftersom de ansåg att systemets grundläggande premiss – avel för show eller skönhet – var felaktigt. För de som födde upp vissa moderna delar av colliens gamla familjeträd gällde Davenports* resonemang fortfarande: selektiv avel bör förbättra hundens duglighet i arbete.

*Davenport, hundkännare – se nedan!

Samtidigt som selektion för vallning praktiserades på den ursprungliga collietypen, avlade andra uppfödare på samma hund för skönhet. Uppfödarna av den moderna showcollien var intresserade av den ursprungliga colliens bakgrund, men redan i början av den selektiva utseendeaveln måste de medge att det inte fanns mycket information att få fram. Hugh Dalziel, den förste som försökte sig på en seriös historik över collien, anmärkte 1888: ” Den skotska colliens ursprung och historia som egen ras är, för min del, olösta frågor.”/.../ Ursprungscollien, vilken bakgrund den nu hade, dök oftare upp i England vid artonhundatalets mitt, när järnvägarna gjorde det enklare för får och deras följehundar att nå städerna. Hunden från Skottland, som skulle bli den moderna utställningscollien, transformerades genom avelsstrategier utövade av en handfull män bosatta i eller nära engelska industristäder. De stora uppfödare, som i praktiken skapade den moderna utställningscollien – A.H. Megson, Charles H. Wheeler, Thomas H. Stretch, R. Tait, Hugo Ainscough, R.H. Lord, William W. Stansfield och William E. Mason – bodde alla nära Birmingham eller i området Lancashire strax norr om Liverpool. Den moderna utställningscollien var med andra ord en produkt från England, baserad på skotska arbetande hundar. Från det att den selektiva aveln på ursprungscollien började, hävdade uppfödarna av den exteriöra utställningstypen att namnet Collie endast skulle användas om deras typ av hund. Även om ordet faktiskt kom att beteckna enbart denna ras, accepterades tanken att så skulle vara inte utan motstånd.

Hundar som ställdes ut som collies visades på hundutställningen i Birmingham 1861. Många av dessa tidiga utställningscollies hade köpts in billigt från lokala bönder, slaktare eller herdar av män som såg att hundarna hade den typ som skulle kunna vinna i ringen. En del av själva sporten med att ställa ut på den gamla tiden låg i förmågan att hitta en vacker hund – inte i att föda upp den. Männen som ställde ut hundar visade framfötterna genom att hitta bra hundar på undangömda ställen, köpa dem billigt och sedan framgångsrikt presentera dem i utställningsringen.
De såg ingen mening med att förstöra jakten genom att avslöja var de hade hittat hunden, eller vilken genetisk bakgrund den hade. Renavel – frihet från inblandning av andra rastyper – spelade ingen roll när det handlade om att välja de tidiga utställningshundar, som sedermera skulle användas i avel. Berättelsen om en betydelsefull tidig hund, Old Cockie, illustrerar mönstret.
Old Cockie, som föddes 1868, kom från okänd bakgrund och okänd uppfödare, men William White köpte honom och visade honom med stor framgång i Birmingham fram till 1873. White vägrade hårdnackat att tala om var han hade hittat Old Cockie. Hunden såldes för £3 till Dean Tomlinson 1875 på hästauktionen i Birmingham. /.../

Oavsett avsaknaden av stam spelade Old Cockie en fundamental roll i de tidiga colliestamtavlorna. Men det är den position man ger hunden, inte bara förekomsten av hans namn i sig själv, som är riktigt intressant. Hur Old Cockie värderades som avelshund speglar betydelsefulla kulturella influenser på stamboksförandet.

Charlemagne, Old Cockies dotterson, får vanligen äran av att ha varit den första moderna collien, medan Old Cockies roll som rasgrundare bakom Charlemagne går obemärkt eftersom arvslinjen går via Old Cockies dotter och inte via en son. Trefoil (en hane uppfödd av kennelklubbens grundare Sewallis E. Shirley och född 1873), som blev far till Charlemagne, håller titeln som rasens grundare. Familjeträden i stamtavlorna beskrevs traditionellt genom analys of förfäder som gick från handjur till handjur – det som kallas för rakt nedstigande led på svärdssidan. Eftersom Charlemagnes mor, Maude, bröt det rakt nedstigande ledet från hane till hane fick Old Cockie inte äran att kallas rasens grundare.
Detta är särskilt fascinerande, eftersom Old Cockies enorma inflytande på rasen var fullt erkänt redan på den tiden, även om det inte förstods i genetisk mening. Han ensam ändrade den dominerande färgen hos rasen genom att föra in sobel och vit. Redan kring 1890 fanns en stor mängd collies av denna färg – vitt och gyllengult till mahogny. Trefoil fick i jämförelse ingen sådan storskalig effekt. Men inte ens Old Cockies enorma bidrag till rasens utveckling genom förändringen i pälsfärg betydde mera än avbrottet i det rakt nedstigande ledet av handjur. För inte nog med att aveln skulle handla om selektion av hanar – enligt detta tänkande – utan stamtavlorna skulle också byggas upp kring hanarna. Den moderna mendelska genetikens ankomst förändrade varken det ena eller det andra i denna könscentrerade avelstradition. /.../ Under sådana omständigheter blev tikarnas genetiska roll bortglömd och undervärderad.

Collieuppfödning expanderade snabbt efter Old Cockies dagar och collien blev populär i Nya Världen. År 1878 kom de första colliehundarna till USA och uppfödare ställde ut dem på Westminster Show samma år. En hund som exporterades till USA så tidigt som 1878 kostade sin nya ägare $1000./.../

En robust transatlantisk collieindustri var underlaget när stora kennlar började dyka upp i Nordamerika. År 1888 startade bankiren och finansmannen J.P. Morgan en colliekennel kallad Cragston vid Hudsonfloden i New York och betalade aktningsvärda belopp för brittiska hundar. Till exempel köpte han Wishaw Clinker för $4 000. Samuel Untermeyer, som blev collieuppfödare 1904, konkurrerade med Morgan om att bli ägare till betydande collies. Båda ville till exempel ha Squire of Tytton. I det fallet vann Untermeyer, som köpte Tytton 1906 för $6 500. Både Morgan och Untermeyer höll stadigvarande fler än etthundra collies.	Samuel Untermeyer
En robust transatlantisk collieindustri var underlaget när stora kennlar började dyka upp i Nordamerika. År 1888 startade bankiren och finansmannen J.P. Morgan en colliekennel kallad Cragston vid Hudsonfloden i New York och betalade aktningsvärda belopp för brittiska hundar. Till exempel köpte han Wishaw Clinker för $4 000. Samuel Untermeyer, som blev collieuppfödare 1904, konkurrerade med Morgan om att bli ägare till betydande collies. Båda ville till exempel ha Squire of Tytton. I det fallet vann Untermeyer, som köpte Tytton 1906 för $6 500. Både Morgan och Untermeyer höll stadigvarande fler än etthundra collies.

Collieverksamhet hade mestadels sitt centrum i New York och New Jersey, men 1908 köpte kaliforniern Ellery den berömde Anfield Model för $10 000. Från 1905 höll W. Ormiston Roy – som hade köpt upp alla collies från kennel Balmoral i Ottawa – en samling collies, som vissa ansåg vara den förnämsta i världen. I Toronto höll mrs. Gordon ett stort antal importerade collies i sin King Edward Kennels. Kvinnor kunde vara uppfödare med stora kennlar, särskilt i Nordamerika. Clara Lunts Alstead Kennels etablerades 1902 och skulle i många år vara baserad på engelska importer; hon höll normalt minst sextio hundar. Under tjugotalet startade Florence Ilch Bellhaven kennels i New Jersey, en uppfödning som producerade hundratals collies.

En stark marknad i Nordamerika betydde att vissa engelska uppfödare tjänade bra på sina hundaffärer. /.../ Uppfödarna upptäckte att colliemarknaden var väldigt lönsam och använde sig av det: att föda upp collie blev ett yrke. Med de betingelserna betalade även brittiska uppfödare bra för hundar från andra brittiska uppfödare./.../ En enskild person fick en framträdande plats i den internationella collievärlden tack vare sin ovanliga förmåga att föda upp hundar, marknadsföra dem och skapa en efterfrågan. Hans arbete illustrerar dynamiken i den marknad som underhöll hunduppfödning och visar också hur affärsfrågor påverkade avelsprinciper. Ingenting visar betydelsen av den transatlantiska handeln för colliens utveckling bättre än berättelsen om William E. Mason. Mason, som föddes i Storbritannien omkring 1867, tog steget in i collievärlden 1890 när han startade Southport Kennels genom att köpa en sjumånadersvalp, som han döpte till Southport Pilot. Mason betalade mycket pengar för sin första valp: £100 – motsvarigheten till $500. Nästa år köpte han en omtalad hund för £450 och döpte om honom till Southport Perfection. /.../ Mason bevisade ända från början av sin hundkarriär att han kunde känna igen potentiellt värdefulla djur och han betalade bra för dem. En livskraftig colliemarknad gjorde utläggen rimliga. /.../ Masons kännedom om collie blev så allmänt bekant att han började agera som försäljningsombud och mäklare för framstående collies. Han sålde till både brittiska och amerikanska uppfödare. . /.../ Mason korsade Atlanten åtminstone sexton gånger för att göra hundaffärer och blev medlem på livstid i the Collie Club of America. 1905 nådde hans utställningskarriär svårfattliga höjder – han deltog i fyrtioåtta utställningar och fick över trehundra förstapriser.

Masons journalistiska arbete hängde nära ihop med hans insatser som uppfödare och marknadsförare. 1908 köpte han Collie Folio,en imponerande tidskrift som hade stor spridning trots att den hade startats endast två år tidigare. /.../ I stort format, tryckt på fint papper och med magnifika fotografier av collies, blev Collie Folio en hundtidskrift deluxe, annorlunda än andra samtida publikationer /.../ Tidskriftens blotta existens visar hur starkt intresset för collien hade blivit vid nittonhundratalets början. /.../ 1907 kunde Collie Folio rapportera om vad som pågick i arton olika collieklubbar – elva i Storbritannien, fyra i Amerika, en i Nya Zeeland och två i Tyskland. /.../

Under sitt livslånga arbete med collie blev Mason inblandad i många kontroverser om uppfödning. En av dem var rörelsen för den gammaldags collien, som kan definieras som en önskan att återgå till, eller åtminstone bevara, den ursprungliga typen av collie, som hade avlats för nyttoändamål, inte för exteriöra detaljer med sikte på utställning. Avelsstrategier använda så tidigt som 1860-talet hade fokuserat på huvudets form. Som det första numret av Collie Folio uttryckte saken, har ”huvudet alltid – och med rätta – varit det främsta och mest betydelsefulla draget hos collien. Ett perfekt huvud är något mycket vackert att begrunda. Skallens perfekta struktur är...ett av de svåraste problem som uppfödarna har att lösa.” Som en följd av dessa avelsstrategier blev konflikter om huvudformen själva startpunkten för rörelsen för den gammaldags collien. Tre särskilda faktorer låg bakom debatten och hällde olja på elden.

För det första hade många kommit att förknippa det smala huvudet som uppfödarna eftersträvade hos utställningscollien med ointelligenta och till och med argsinta hundar. Klagomål på huvudformen dök upp nästan lika tidigt som aveln för utställning. 1877 skrev till exempel en collieskribent att vissa uppfödare ville ha ”avsmalnande käkar lika långa som på en gädda”. Mot slutet av 1880-talet ansåg minst en collieexpert att denna avelsstrageti begränsade intelligensen hos utställningshunden. Runt 1900 hade colliens huvud förändrats enormt jämfört med hur det såg ut mot 1880-talets slut och det ansågs allmänt att moderna utställningscollies saknade intelligens. Kanadensiska tidningen Farmer´s Advocate skrev 1906 att ”den gula, långnästa, trångskalliga utställningshunden...inte deltar i tävlingen om begåvning.” I USA tyckte tidskriften Field and Fancy samma sak och rapporterade samma år att moderna utställningscollies hade smala huvuden och alltså inte mycket hjärna. Uppfödarna försvarade sin avelspolicy med eftertryck. Amerikanska Collieklubbens president hävdade 1903 att uppfödarna alls inte offrade intelligens för skönhet hos utställningscollies och Collie Folio instämde. ”Vissa kritiker hävdar att den moderna utställningshunden har för liten hjärna därför att det saknas utrymme i huvudet”, skrev tidningen, och snäste: ”Folk kan lika gärna påstå att karln med störst hatt är den mest begåvade.”

Klagomålen på colliens huvudform och kopplingen till intelligens hade vid nittonhundratalets början delvis verklighetsgrund. Försöken att skapa ständigt vackrare hundar genom vissa avelsstrategier hade försatt uppfödarna i allvarliga svårigheter. Identifierbara avelsprogram skapade problemet, som kunde relateras till användningen av en enskild hund. Colliefolk välkomnade Anfield Model (född 1902) eftersom de tyckte att den hunden förkroppsligade det svårfångade, eftersökta utseendet på huvudet. Men det uppstod allvarliga svårigheter när det blev tydligt att uppfödarna i och med Model och hans linje visserligen hade lyckats skapa en tilltalande ny typ med vackert huvud, men att vissa obehagliga drag i temperamentet hängde samman med det utseendet. Model råkade vara dum och till och med elak, egenskaper som ärvdes av många av hans mest betydelsfulla släktingar och direkta avkommor. Ormskirk Foxall, Weardale Lord – båda släktingar till Model – och särskilt Models sonson Parbold Picador hade detta temperament i märkbar grad. Weardale Lord var särskilt vildsint. Uppfödarna kom snart på att man kunde avla på de önskade sidorna hos Models linjer – men bara genom att dra på sig det aggressiva temperament, som Model och hans släktingar förde vidare tillsammans med sin exteriöra skönhet.


Porträtt av collies från 1890-talet. Målningen visar hur "den gammaldags collien" såg ut. Notera det grövre huvudet, de tyngre öronen och den kortare pälsen jämfört med vad man skulle se hos en utställningscollie. /.../ Collies av Wright Barker 1897.

Många betydande collieuppfödare accepterade den aggressiviteten och fortsatte att inavla intensivt på Model eller hans släktingar för att permanenta vissa utseendedrag. Mason beundrade, köpte och ställde ut både Parbold Picador och Anfield Model. O.P. Bennet, den framstående collieexpert som importerade Parbold Picador och använde både honom och hans linjer, verkar inte ha tyckt att temperament var viktigt inom hundaveln. William Ellery köpte själv den berömde Anfield Model för $10 000 och Model blev den klart lysande stjärnan i Ellerys kennel. Models huvud framhölls faktiskt under många år som fulländningen förkroppsligad. Uppfödarnas problem med att separera temperamentsdrag från den utseendetyp de ville ha, eller deras bristande intresse för de temperamentsdrag som följde med vissa utseendedrag, fick en del människor att undra hur begreppet ”förbättring” hängde ihop med avel för skönhet hos collien. Kopplingen mellan aggressivitet och den nyare typen, så som den demonstrerades av Model och hans främsta avkommor, gjorde djupt intryck. I takt med att rasen förändrades längre och längre bort ifrån ursprungstypen och utställningshundarna bevisligen blev allt mera aggressiva, växte polariserade ståndpunkter fram i fråga om den nya colliens huvudform och värde jämfört med den ursprungliga collien. Kanske var den enkla ursprungscollien en bättre hund?/.../

.. Homer Davenport, som kommenterade hundutställningar och dessutom importerade och födde upp arabiska fullblod, /skrev/ 1908: ”

Dagens utställningsvinnande collie är de mest onyttiga djur man kan föreställa sig. Deras huvud är långa, smala och platta, utan plats för den hjärna rasen en gång hade.” Med så lite hjärna har de blivit misstänksamma, färdiga att bita till när som helst.”Davenport fortsatte med en förklaring till hur denna situation hade uppstått: ”Orsaken till alltsammans kan möjligen vara den, att de som ordnade standarden var män utan annat bruk för hundar än att leda dem längs Avenyn och för vart år som gick, krävde de längre och flatare huvud på collien, med mindre ovanför ögonen och mera nedanför. Den sortens huvud drog in mycket pengar och folk som Morgan och Untermeyer betalade lika mycket för en enda sådan dum collie som ett hus skulle kosta på Manhattan.”

”En utställningsdomare skulle kunna tala om för er”, framhöll Davenport, ”att den moderna collien, som har så lite i skallen att den måste ledas i koppel, är värd $10 000, medan den gammaldags collien, som kunde springa åtta kilometer för att hämta hem kor och får, inbringar mellan $25 och $500.”

”/Det fanns/ en tredje faktor bakom rörelsen för den gammaldags collien: spekulationer om att det var borzoiinblandning, som hade skapat det smala huvudet. Med andra ord kunde en del collies av extrem utställningstyp, särskilt när det gällde huvudformen, sägas vara i grunden icke renrasiga. Man hade åstadkommit utställningsexteriördrag genom att blanda in främmande blod i collien. Den sanna eller autentiska representanten för rasen var den ursprungliga, äldre versionen.”

Margaret Derry sammanfattar de dåtida tankegångarna så här:

”I konflikterna kring huvudets form sammansmälte flera olika övertygelser som bidrog en organiserad rörelse för att rädda den äldre collietypen. Dåliga mentala kvaliteter hos toppvinnande utställningshundar (Anfield Model och Parbold Picador exempelvis); pengar som misstänkt drivkraft bakom aveln för smalt huvud som i sin tur medförde obegåvade hundar, vilket man tyckte sig se i Morgans och Untermeyers hundköp och i Masons och andras företagarverksamhet); och den möjliga inblandningen av borzoiblod för att åstadkomma utställningshundar – allt detta pekade mot att den moderna collien var en försämringen av den riktiga rasen.”
	Anfield Model

”Rörelsen för den ursprungliga collien startade 1911 och utlöstes av två brev till redaktören för Country Life in America. Det ena brevet talade för den ursprungliga collien och det andra för de moderna hundarna. ”Så länge jag kan minnas”, skrev Otis Barnum, ”har jag hört talas om den fantastiska klokheten och trofastheten hos skotska collies, men på något sätt har berätttelserna blivit färre efter att den moderna, vassnästa utställningstypen av colliedök upp...Jag hoppas att er tidskrift kan uträtta något för att rädda den här hunden from att försvinna.”

En collieuppfödare svarade Barnum så här: ”Det har blivit på modet för pessimister att beklaga sig över att den gammaldags collien försvinner och att utgjuta sig över den försvinnande intelligensen och användbarheten hos dagens utställningstyp. ´Lömsk´, ´vassnäst´,´automobiljagande´ är bland de epitet som belackarna använder/../ Visserligen är det sant att dagens collie är annorlunda än den gammaldags typen, men det betyder inte nödvändigtvis att den är degenererad och underlägsen på alla sätt.” ”Majoriteten av människorna i det här landet /.../ har ingen användning för en arbetande hund. De vill ha en hund som är snygg lika väl som intelligent och det kan inte råda något tvivel om colliens enastående anspråk på skönhet. Den är otvivelaktigt en av de vackraste och en av de mest aristokratiska av alla våra hundar.”

”Redaktören för tidskriften tyckte att frågeställningen som uttrycktes i de två olika breven var intressant och bestämde sig för att ta upp den ursprungliga colliens sak. /.../Och den nya showcollien hade definitivt kommit för att stanna. Det som behövdes var en separat, erkänd ras eller typ, den gammaldags collien. ”Därför framför vi vördsammast detta förslag till /.../ den amerikanska kennelklubben, Collieklubben, Westminster Kennel Club, och i övrigt alla vars inflytande krävs för att rädda den gammaldags collien.” Svaren kom snabbt. Amerikanska kennelklubbens sekreterare svarade: ”Jag förstår inte vad ni menar med den gammaldags collien, eftersom ingen sådan ras existerar.” /.../ Mason skrev till Country Life: ”Jag är inte klar över vad ni menar med gammaldags collie. Om det är så att ni önskar kultivera den sort som visades för tjugo eller färre år sedan, med tjocka, grova huvuden, ljusa ögon, hängande öron och tomt ansiktsuttryck, då är jag viss om att ni aldrig kommer att ha framgång och kommer att göra allt jag kan för att påvisa hur löjligt ert projekt är.” Redaktören för Country Life hävdade att kommentarer av det slaget helt enkelt missade poängen.Den gammaldags collien fortsatte att vara älskad av många och många var också fast övertygade om den hundtypens överlägsenhet. /.../

Mason bestämde sig för att ta upp ämnet mera ingående i Collie Folio. ”Gång efter annan får man höra verop och kraxande från den del av allmänheten, som tror att den moderna collien är helt fel och att ett stort steg bakåt har blivit resultatet av alla mödor som man har lagt ner på att förbättra den mest storslagna av alla hundarter. Vi hör till dem som är av mycket annorlunda mening.” Mason noterade med avsmak kampanjen för den gammaldags collien, som startats av redaktören för Country Life och gjorde följande kommentar:

”Rätt som det är dyker någon upp med en klagovisa och en vädjan för ´den gammaldags collien´. Medstadels är det sådana män, som själva ägde avelsdjur av den typ som dominerade på 70-talet och som inte har gjort någonting sedan dess för att förbättra rasen.” Att en respektabel tidskrift däremot skulle ta sig an saken var chockerande. Foton som följde skildringarna i Country Life av gammaldags collie fick ”de som har öga för det sköna...att rysa.” Dessutom, hävdade han, påminde de avbildade hundarna väldigt mycket om St. Bernhards eller Newfoundlands, vilket antydde att de skulle kunna vara mindre renrasiga än utställningscollien. Summan av det hela, sa Mason, var att en modern utställningscollie kunde göra allt som en gammaldags collie kunde. Det handlade bara om träning.”



Collieinfos kommentar:

Vissa saker har förändrats. Inga offentliga praktgräl handlar numera om några eventuella borzoi-gener. Ingen tror längre att den hund som har störst hatt är den mest begåvade och ordet ”automobiljagande” har försvunnit i glömskan. De adliga jättekennlarna är borta och colliens plats som statusmarkör för finansmän och industrimagnater också. De stora pengarna är förstås fortfarande med i bilden, men de har bytt plats. Antalet registrerade hundar har ökat enormt. Pengarna finns nu inte hos folket som producerar hundar, snarare hos företagen som producerar hundmat. Bortsett från det är det ju otroligt hur litet som har förändrats och hur mycket man känner igen. Den ilskna tonen, inte minst. Varför? Jo, fortfarande gäller – för collie och för andra raser och deras människor – samma gamla situation. Ett ganska litet antal personer producerar fortfarande ett ganska stort antal hundar till ett ganska stort antal köpare. Och fortfarande vill en del av det lilla antalet tala om för det stora antalet vilken sorts hund de ska ha, och till och med in i smådetaljer hur den hunden ska se ut för att vara vacker. Det är deras prioritering. Och fortfarande – för colliens del efter mer än hundra år ! – undrar många av det stora antalet hundägare hur ordet ”förbättring” hänger ihop med den ensidiga exteriöravelns följder. Fortfarande efterfrågar hundägarna den utrustning som finns inne i huvudet, inte den som sitter utanpå. Det är vår prioritering. Skillnaden efter hundra år är att vi har allt fler uppfödare och numera också nationella kennelklubbar med oss. Bråket inom Svenska Collieklubben är varken nytt eller speciellt. Grälet om hundars brukbarhet – mentalitet och hälsa – har pågått i många år och inom många raser minst lika intensivt. Det känns ofta trist. Men trösten är, att så länge det pågår, så länge inte tystnaden lägger sig och aveln blir de showinriktade uppfödargruppernas ensamrätt igen, finns en framtid för de renrasiga hundarna. Inte minst för de gamla brittiska vallhundarnas moderna varianter! Så här skrev – i förkortad och rätt fri översättning - en kvinna 1921 om sin hund i en av de många berättelser om collies, som kom ut under nittonhundratalets första årtionden: ”Hans lyckliga kropp, som glänste som rent guld i solen med snövit, flygande krage, var både för hög och för lång. Hans vitspetsade svans var för mycket. Sättet han bar sina öron på var inte senaste kennelmodet. Hans hederliga nos var en liten aning trubbig. Han brast, kort sagt, i flera av de finare detaljerna i collieelegansen.” Det verkar inte ha stört varken hunden eller ägaren. Bokens titel talar om vad författaren tyckte var väsentligt med att ha hund. Den hette Sigurd, Our Golden Collie and Other Comrades of the Road.