Klarlägganden om det s.k.
"bråket inom Svenska Collieklubben"
av Kerstin Berminge, kennel Convocos
  
Författaren: Kerstin Berminge har 
- doktorerat om etologins 
      framväxt
- haft collies sedan 1979
- fött upp collies i liten skala
- tränat och tävlat i bruks- och 
     lydnad, med flera av sin collies

 

 Innehåll
 Karaktärstest - ett tidigare krav
 Även krav på bruksprov för SUCH
 Korning som alternativ till....
 Ändrade regler för omkring 10 år sedan
 MH-resultaten är alarmerande
 Lite om Svenska Collieklubben
 En illasinnad collieblogg
 Bakgrunden till klargörandena
 
Inom alla föreningar, och inte minst inom de olika hundrasernas klubbar, finns det motstridiga åsikter och i somliga fall blir motsättningarna mycket hårda och oförsonliga. Dessvärre föreligger sådana motsättningar mellan två huvudgrupper inom SCK (Svenska Collieklubben). Här vill jag bara kort redogöra för vari åsiktsskillnaderna består, samt också säga några ord om en blogg som skrivs av en känd hundjournalist, där hon för den ena gruppens talan.

Collien ingår i den grupp hundar som Svenska Brukshundklubben (SBK) har ansvar för. Svenska Collieklubben är av den anledning en rasklubb inom SBK, medlem i SBK alltså.

Svenska Brukshundklubben verkar för avel för sunda bruks- och vallhundar. Man kan läsa om klubbens övergripande målsättning på SBK:s hemsida (som rekommenderas). Svenska Collieklubbens hemsida rekommenderas förstås också.

Och det är här vi finner motsättningarna. En del av medlemmarna inom SCK ser helst att SBK inte har ansvar för utvecklandet av collien. Majoriteten av medlemmarna anser däremot att SBK ska ha det fortsatta övegripande ansvaret för rasens framtid. Nedan följer en redovisning av orsakerna till dessa olika uppfattningar.

Karaktärstest - ett tidigare krav
Så länge collien är en bruksras och sorterar under SBK, ställs vissa krav på uppfödarna vad gäller redovisning av avelsdjurens mentalitet. Tidigare var SBK-raserna tvungna att klara av ett s.k. karaktärstest för att kunna få certifikat på utställningarna, liksom för att få tävla lite högre upp på bruksproven. Karaktärstestet gjordes mestadels när hundarna var ett år gamla. Det handlade om att hundarna skulle klara några få "påfrestningar". De skulle klara av att hälsa på främmande människor, de skulle klara av att höra ett skrammel, de skulle klara av någon slags överraskning (ofta att en person spände upp ett paraply ex.) och slutligen fick de inte vara skottberörda. De testades alltså med några skott på avstånd.

Ett antal uppfödare motsatte sig kraftigt kravet på karaktärstest. De ansåg att allting inom hundaveln skulle vara frivilligt och att hundarna skulle kunna få utställningscertifikat och utställningschampionat (som enbart kräver tre cert för de flesta icke-SBK-raser) utan att behöva genomgå och bli godkända på detta test. Majoriteten i SCK ansåg då och anser fortfarande att det ska ställas vissa mentala krav på collien för att den ska belönas med utställningschampionat.
De olika falangerna inom SCK, låt oss kalla dem bruksförsvararna resp. utställningsentusiasterna, har inte, under de 30 år jag varit medlem i Collieklubben (SCK) kunnat komma överens i den här frågan.

Även krav på bruksprov för SUCH
Det är värre än så här, tycker uställningsentusiasterna. Det ställs nämligen ytterligare ett krav på bruksraserna för att de ska kunna bli utställningschampions. De måste i princip visa att de är dresserbara, läraktiga och följsamma och kan arbeta också. För att en hund av SBK-ras ska kunna bli utställningschampion (SUCH) krävs att den är uppflyttad till högre klass i någon bruksgren, i spår, sök, rapport eller skyddsgrenen. Hundar inom vallhundsgruppen kan istället avlägga vallhundsprov.

Korning som alternativ till bruksprov för erhållande av SUCH
För ett antal år sedan ändrade man reglerna emellertid. Först ville SCK:s styrelse, och den fick stöd för detta av majoriteten på ett årsmöte, möjliggöra för uppfödare att istället för bruksprov, få tillgodoräkna sig korning (ett betydligt svårare mentaltest för hund, som görs när hunden är 2-4 år gammal) för att få SUCH. Utställningsentusiasterna ansåg nämligen att de inte hade tid eller möjligheter (ibland att de inte hade lust) att träna och ställa upp på bruksprov med sina avelshundar. Om även korningen kunde gälla för erhållande av SUCH skulle, tänkte sig styrelsen, liksom majoriteten i klubben, det vara enklare för utställningsentusiasterna att få sina SUCH. Då skulle de ju bara behöva ta med sig sina avelshundar till en korning, som tar c:a 45 minuter och sedan var saken klar. Träning för bruksprov är nämligen en betydligt mer arbetskrävande historia.
SCK verkade alltså för detta och fick SBK och SKK (Svenska Kennelklubben, som i slutänden bestämmer om reglerna för erhållande av SUCH) att acceptera detta förslag från SCK. (Senare fick även boxer denna möjighet.)

Men utställningsentusiasterna blev ändå inte nöjda. De ville inte ha några krav alls för att få sina utställningschampionat. Hunduppfödning, menade de, är en hobby och där ska man ha rätt att göra som man vill. Mentalt bra eller dåliga hundar, det är uppfödarens sak att avgöra den saken vad gäller avelsdjuren, som de givetvis ville få meriten SUCH på. Om man har hunduställningar som sitt livsintresse så vill man förstås också kunna få njuta av fina utställningsutmärkelser. Det är förståeligt.

Bruksförsvararna å sin sida, är istället av åsikten att då det finns alldeles för många ängsliga och mentalt mycket svaga collies måste uppfödare ta sitt ansvar och börja avla för mental stabilitet, så att så få collieägare som möjligt ska behöva drabbas av nervösa collies. Vi, för jag tillhör den här gruppen, vill att alla uppfödare ska avstå från avel på riktigt rädda collies och att mentalt svaga individer därför inte ska kunna meriteras med utställningschampionat.
Vi säger vidare att hunduppfödning inte är en privat hobby utan att alla uppfödare är ansvariga inför andra för vad de gör i sin avel. Dels har de ett ansvar för att försöka föda fram mentalt sunda, glada och friska hundar, som mår bra (och en rädd hund mår inte bra), dels har de ett ansvar inför valpköparna, som har rätt att kräva att de gör allt de kan för att dessa ska få orädda och harmoniska hundar. Man mår som hundägare inte bra tillsammans med hundar som är rädda för allt från kastrullskrammel till främmande människor och åska. Vi som levt både med mentalt bra collies och collies som varit närmast mentala vrak, vi vet vilken skillnad det är att leva med dessa olika karaktärer, hur mycket roligare livet är tillsammans med en orädd och trygg collie. Utställningsentusiasterna har aldrig, påstår många av dem, sett en rädd collie (vilket jag återkommer till).
Dessutom har alla uppfödare ansvar inför andra uppfödare för hur de behandlar rasen. En hundras är inte enskilda uppfödares egendom, den är allas egendom och hundrasens genpool är alla uppfödares gemensamma ansvar. Detta gäller givetvis även rasens exteriör, som dock måste komma i tredje hand här. Det viktigaste är att hunden mår bra, det gör den inte om den lever med en ständig, eller ofta återkommande rädsla.

Ändrade regler för omkring 10 år sedan
För omkring 10 år sedan ändrades reglerna för utställningschampionaten (av SBK/SKK) i ett viktigt avseende. Man slopade det gamla karaktärstestet som krav för att erhålla utställningscertifikaten och ersatte det med ett annat, mer ingående test med helt andra bedömingsgrunder, det s.k. MH (Mentalbeskrivning Hund). Hunden testas i ett antal situationer, man ser hur den reagerar bl.a. på lekinviter, på skrammel, på skrämmande figurer och noterar dels hur aktiva och/eller rädda hundarna blir samt hur snabbt de kommer över sin rädsla för ex. skramlet etc. Det krävs också att hunden har genomgått MH för att valpar ska få registreras efter den. Däremot ställs inga speciella krav på uppträdandet. Hunden ska bara ha genomgått det här testet, som inte kallas test utan beskrivning därför att det anses beskriva hundens mentalitet. Den kan alltså numer få certifikat på utställningar även om den varit ganska rejält rädd under MH-testet och den måste inte vara skottfast. Detta var i själva verket ett lägre krav alltså, än det gamla karaktärstestet. Men det ansågs att MH-beskrivningen gav bättre information om hundarna och det antogs förstås, från SBK:s och SKK:s sida, att uppfödarna skulle använda MH för att avla fram stabila och harmoniska hundar bl.a.

Men utställningsentusiasterna är fortfarande lika missnöjda. Nu får de visserligen sina utställnignscertifikat lite enklare, hundarna får ju vara både skrammelrädda och skotträdda numer, men kravet på bruksmeriter (arbetsprov) alternativt godkänd korning (vilket kräver skottfasthet bl.a.) kvarstår för att de ska kunna få ut en utställningschampionattitel.

Dessutom tillkom nu en annan obehaglig effekt. Eftersom MH är officiellt och SKK lägger ut alla resultat på sin hemsida, där alla kan gå in och se hur det ser ut, så kommer det ju omedelbart att avslöjas om en uppfödare använder väldigt rädda hundar i aveln. Valpköpare har alltså fått ett ganska effektivt instrument här, för val av uppfödare och valp.

Således är utställningsentusiasterna fortfarande lika missnöjda, ja faktiskt ännu mer missnöjda. I synnerhet är de det, gissar jag, eftersom antalet registrerade collies har rasat de senaste tio åren. När jag började med rasen, för 30 år sedan (1979) registrerades omkring 1.400 valpar/år. Nu är man nere i omkring 500/år. Detta beror förstås på att det blivit svårare att sälja collievalpar. Den sorgliga sanningen är nämligen att vartefter alltfler resultat från MH började komma fram, visade det sig att collien var näst mest rädd, genomsnittligt, av alla raser som det fanns resultat för, omkring 65 raser totalt, varav många alltså är sällskapshundraser, inte raser som avlats för något arbete. Detta är troligen den viktigaste orsaken till att efterfrågan på collievalpar rasar. Hundkunnigt folk varnar helt enkelt sina vänner och bekanta för att köpa en collie.

MH-resultaten är alarmerande
Bruksförsvararna menar nu att MH-resultaten är så alarmerande att alla collieuppfödare måste börja se mer till stabil mentalitet i sin avel. Vi vill egentligen att man inte ska få registrera valpar efter hundar som har sämsta bedömningen på MH vad gäller rädslor, framför allt vad gäller skotträdsla. Utställningsentusiasterna däremot vill absolut inte veta av några sådana krav. De har istället blivit ännu ivrigare förespråkare för att man tar collierasen från SBK, så att inga krav alls ställs. Det gör man inte med de raser som i huvudsak är sällskapshundar. Därmed skulle förstås avelsdjurens mentala tillstånd inte längre vara officiellt och inte gå att kontrollera.

Ligger den rosa markeringen innanför den svarta ringen så har hundarna mindre av egenskapen som mäts än bruksraserna i genomsnitt. Ligger den utanför ringen har de mer av egenskapen ifråga. 		Detta är en s.k. rasspindel, ett diagram över hur hela collierasen ser ut (genomsnittligt) mentalt, i jämförelse med samtliga bruksraser, som representeras av den svarta ringen i diagrammet.
På den gröna sidan, lite förenklat, finner vi de positiva egenskaperna, nyfikenhet, leklust mm. På den röda sidan finner vi de egenskaper som vi inte vill ha så mycket av, rädslor alltså.

Collien är alltså rejält mycket räddare än de andra SBK-raserna.
Läs mer om MH genom att klicka på länkarna till vänster här.
Collien, säger utställningsentusiasterna, är inte en brukshund, utan en vallhund, därför passar den inte in bland brukshundarna, i SBK alltså. Så låt oss titta på hur vallhundarnas vallhund, border collien, ser ut i jämförelse:
Detta är en rasspindeln för border collien, som här jämförs med alla bruksrasernas genomsnitt, de svarta ringarna i detta diagram och diagrammet ovan representerar samma sak, alla bruksraser.

Collien är alltså mycket räddare och ängsligare av sig än border collien och dessutom har den mycket mindre leklust och är mycket mindre aktiv. Så jämförelsen mellan den verkliga vallhunden och collien verkar inte så lyckad om man vill försvara colliens rädslor och inaktivitet med att den är vallhund och inte brukshund.
 
Nu vill utställningsentusiasterna alltså helst se att collien inte har några krav på sig alls, vad gäller mentalitet och då skulle den hamna bland sällskapsraserna. Även där är den räddaste av alla raser. Så här ser den ut om man jämför med exempelvis mellanpudel.

I det här diagrammet representeras mellanpudeln av den svarta ringen i mitten. Diagrammet jämför därmed collien med mellanpudeln.

Collien, det rosa fältet, är alltså räddare och ängsligare av sig än mellanpudeln, liksom mindre lekbenägen i vissa avseenden. Den är dock lite mindre rädd för främmande människor.
 
Utställningsentusiasterna menar emellertid att MH inte alls visar hurdana hundarna är och att de flesta (i varje fall deras egna) collies som är rädda under MH-testet bara har haft "en dålig dag" varför testet inte alls är tillförlitligt. För övrigt anser de att om de collies de har sålt är rädda av sig så beror det på valpköparna, som alltså anses ha förstört hundarna genom felaktig hantering. Bruksförsvararna anser istället, och har stöd i forskningsresultat och vetenskapen i detta, att även om hundägaren också påverkar hunden under uppväxten, så är det ett faktum att hundar med medfödda rädslor är omöjliga att "rehabilitera" genom miljöträning. Vi anser alltså att det mycket sällan är valpköparens fel om deras valp utvecklas till en rädd och otrygg hund.

Det kan ju vara intressant i det här sammanhanget att nämna att de äldre av uppfödarna bland utställningsentusiasterna, och som var med redan då jag skaffade mig min första collie, ansåg att HD (höftledsdysplasi) inte var ärftligt och att hundarna som drabbades av HD, drabbades på grund av felaktig hantering och felaktig utfodring, varför de motsatte sig att man införde ett krav på känd HD-status för avelsindividerna för att få registrera valpar efter dessa, vilket är krav fortfarande alltså. Med tiden har de flesta uppfödare dock accepterat detta krav och röntgar sina avelsdjur utan större knot.

Lite om Svenska Collieklubben
SCK är en demokratisk förening, öppen för alla som är intresserade av collierasen. Både uppfödare och vaplköpare, vanliga collieägare är välkomna som medlemmar. SCK är sedan en rasklubb inom SBK (Svenska Brukshundklubben) som är en specialklubb inom SKK (Svenska Kennelklubben).
Går man med i SCK blir man automatiskt också medlem i SBK. Om man är separat medlem i SBK, för att man går kurs där, eller för att man tävlar och tränar i en bruksklubb, så betalar man bara en del av avgiften till SCK, SBK-delen betalar man i så fall i sin Bruksklubb.

Klubben har stadgar och håller årsmöte en gång om året, där man i vanlig föreningsordning väljer styrelse och ordförande. På årsmötena bestämmer man också ibland om vad styrelsen ska försöka arbeta för under det kommande året. Styrelsen kan lägga fram ett förslag för årsmötet, som bestämmer om det ska antas eller inte. Medlemmar kan lämna in motioner till styrelsen före ett bestämt datum, om vad de anser att styrelsen ska göra, varvid styrelsen yttrar sig om förslaget som sedan beslutas av medlemmarna på årsmötet.

Vi har, så länge jag har varit medlem, sedan början av 80-talet, haft mycket bra styrelser med seriösa och hårt arbetande människor, som alla arbetar ideellt. Eftersom bruksförsvararna alltid hittills har varit i majoritet, så har förstås även styrelsen viss "slagsida" åt det hållet, även om någon uställningsentusiast brukar återfinnas i densamma. Styrelsen gör alltid vad den kan för att alla ska bli nöjda. Dessvärre, det problem jag diskuterat här har den inte kunnat lösa då ståndpunkterna är alltför åtskilda.

Styrelsen organiserar klubbens aktiviteter, som dock ofta sköts av lokalavdelningarna, sådant som collieträffar, föredrag, konferenser, utställningar, träningsträffar och träningsläger mm. Den sköter också kontakterna med SBK och SKK. Dessutom ansvarar den för och ger ut föreningens tidning, Colliebladet, som kommer ut varje kvartal. Jag rekommenderar förstås alla som vill värna om vår fantastiska ras, collien, att gå med som medlemmar. För även om det tyvärr finns många rädda collies, så finns det också många mentalt mycket stabila och bra collies. Får eller har man en sådan, då har man den bästa hund man kan tänka sig, en hundkamrat som är både vacker och trevlig.

Även om det kan låta här som om vi klöser ögonen ur varandra, så är de allra flesta medlemmarna i klubben mycket trevliga människor och alla evenemang som klubben organiserar är trevliga och givande tillställningar. Det ska dessutom poängteras att många av de collieägare och collieuppfödare, som vill ha kvar collien och Collieklubben i SBK och som försvarar kraven på MH, också är ivriga hundutställningsmänniskor. För dem handlar det inte om endera eller, utan om både mentalitet och exteriör. Organiserandet av specialutställningar för collies utgör en stor del av styrelsens och lokalommrådenas arbete.

En illasinnad collieblogg
Dessvärre, just nu hårdnar motsättningarna, och just på grund av MH-resultaten och att de är offentliga. Så nu pågår en regelrätt förtalskampanj mot föreningen och mot SCK:s styrelse. Framför allt sker detta på en collieblogg skriven av en känd hundjournalist. Denna journalist bryr sig inte om att kontrollera skvaller och ondsinta påståenden om klubbens styrelse och ageranden utan för fram sådant på sin blogg, vilket är upprörande. Jag kan bara rekommendera dem som läser hennes collieblogg att inte tro på alla illasinnade påståenden om klubben och om styrelsen som görs där. Det mesta som skrivs om SCK är inte sant, eller vinklat så att det låter som något annat än det i verkligheten är. De allra flesta medlemmarna i Svenska Collieklubben är dessutom trevliga och högst anständiga människor. Det är endast några få personer som ligger bakom det förtal som förs fram på den här bloggen.
Journalisten, som inte ens har collies, deltar och leder alltså en kampanj mot styrelsen i SCK, kanske i förhoppning att många ska komma till nästa årsmöte för att rösta bort den "hemska, illvilliga och inkompetenta" styrelse vi har och rädda rasen från undergång. Men vi har ingen sådan styrelse, tvärtom, vi har en mycket hedervärd och kunnig styrelse som alla, som vill collierasen väl, bör värna om.

Man har dessvärre anledning att oroa sig över att människor som förtalas och som man ljuger om offentligt och på nätet på det här sättet, ledsnar till slut och inte orkar arbeta vidare, även om de brinner för rasens framtid. Vem vet, kanske det är just syftet med trakasserierna.
Collieklubbens styrelse förtjänar inte detta. Den förtjänar istället både respekt och tacksamhet från oss medlemmar, och från alla collieägare, för allt arbete den lägger ner för rasen, både för förbättrandet av dess mentalitet och dess exteriör och för vår gemensamma trevnad.

Bakgrunden till klargörandena
Varför skriver jag då den här sidan? Jo, jag blir alltid upprörd när människor beljuger och förtalar varandra. Det hela började, lustigt nog, med att jag på ovan nämnda blogg läste om hur en valberedning hade skickat en kvast och ett brev till en styrelsemedlem, som är utställningsentusiast, och talat om att hon inte skulle få vara med i styrelsen vidare. Jag blev mycket bestört och tänkte att om detta är sant, då är det upprörande. Så gör man bara inte. Alltså gjorde jag det som journalisten/bloggaren borde ha gjort, kontrollerade saken.

Det visade sig då att kvasten som omnämndes, visserligen hade delats ut, men inte alls på det sätt som påståtts. Styrelsemedlemmen hade i god tid meddelats att hon inte skulle stå på valberedningens förslag till nästa årsmöte, vilket väl får anses ha varit juste att meddela henne i förväg.
På årsmötet fick de som avgick varsin piassavakvast. Det handlade om mycket fina handmålade svarta kvastar med colliemotiv på borstbrädan, målade av en bekant till ordförande som hade tyckt att de var så fina och dessutom användbara i hundhusen ex. Jag var faktiskt själv med på detta årsmöte, som ägde rum för omkring 20 år sedan (tidpunkten hade inte nämnts på bloggen). Jag hade inte alls associerat den på bloggen omtalade kvasten med dessa kvastar, kanske för att det foto som fanns på inlägget föreställde en helt annan typ av kvast och jag dessutom trodde att händelsen hade inträffat ganska nyligen, men när jag blev påmind mindes jag dem och hur jag också hade tyckt att kvastarna var väldigt vackra och gärna själv velat ha en sådan. Jag vet dessutom att åtminstone någon av de närvarande beställde en till sig själv.

Historien var alltså inte alls vad som påstods på bloggen. Därmed började jag kontrollera annat otrevligt som påstods, om styrelsen och Svenska Collieklubben, på bloggen och fann att det var inte heller korrekt. Jag måste därmed konstatera att jag inte hade trott att det fanns människor som kunde bete sig så här illa.