Genetikskolan 5

VAD SOM SKER NÄR KATT MÖTER BULLDOG!

Långa, obekanta ord är svåra att komma ihåg och gör vemsomhelst osäker. Hur var det nu med den där hypothampusen? Ehh, amygdalamusen? Typ.

Tänk er följande i stället. En liten honkatt stöter på en bulldogg i sin trädgård. Hon har aldrig sett något liknande förut, så vad händer i hennes huvud?

Kattens hypothalamus: FRUKTA!FRUKTA!FRUKTA!

Kattens amygdala: STOR KÖTTÄTARE NALKAS!!! FARA! FLY!!!

Kattens hippocampus: Psst, du vet, det stod ett träd därborta runt hörnet!

Kattens pannlob: Vad i helv...????

Beteende: katt upp i träd.

Konsekvens: bulldogg förtjust.

Nu går det några månader. Katten stöter ihop med bulldoggen igen, men den här gången har hon en kull nyfödda ungar i en låda på altanen. Vad händer?

Hippocampus: Den där köttätaren en gång till!

Amygdala: FARA! FARA! FARA FÖR UNGARNA!

Hypothalamus: I´LL GET YOU FIRST YOU BASTARD!!! GET YOU! GET YOU! GET YOU!

Pannloben: /avstängd/

Beteende: katt stelnar. Svans rakt upp, ryggt krökt, ögon stora som tefat med jättepupiller. Katt avancerar dödsföraktande i sidled med stela, knickiga rörelser, medan ett vrål växer i bröstkorgen. (Detta är hypothalamiskt ursinne, en variant som kallas maternell aggression. Eller the mother anger.)

Konsekvens: bulldog retirerar med blödande nos.

Ytterligare några månader går. Ungarna har flyttat. Katt och bulldog har lärt känna varandra under iakttagande av ömsesidigt avstånd. Katt möter bulldog.

Hippocampus: Den där igen. Ja, han gör ju ingen skada... Han bet mig inte igår och inte i förrgår och inte...

Pannloben: Snäll köttätare!

Hypothalamus: ?

Amygdala: Säkert?

Pannloben: Tyst, amygdala! Plats, hypothalamus!! Snäll köttätare, snäll köttätare, snäll köttätare. Ingen fara. Ingen fara!

Beteende:Kurr!

Konsekvens: bulldogg viftar svans.

Nu är det så, att varje katt har en hypothalamus som är lite livligare eller lite sömnigare, lite mer lättstyrd eller lite mer svårstyrd, jämfört med nästa katt. Hur lättväckt och hur svårstyrd – det beror på gener, som varierar från katt till katt.

Varje katt har en amygdala, som är mer lättväckt eller mindre lättväckt, lättare styrd eller svårare att få tyst på. Hur lättväckt eller svårstyrd – det beror på andra gener, som varierar från katt till katt.

Varje katt har en hippocampus och en pannlob, som varierar, beroende på vilken kombination av gener för hippocampus och pannlob som har träffat varandra i just den katten.

Och varje katt har ett system av levande kablar, som kopplar ihop alla de där hjärndelarna med varandra. Och varenda kabel har sina gener, som bestämmer hur de ska anläggas och hur de ska fungera.

Ärftligheten hos var och en av alla de inblandade generna är enkel. Varje gen nedärvs enligt de mendelska lagarna, som har varit kända i hundra år eller mer. Men den sammanlagda arvbarheten av allihopa i ett paket – det omgivningspåverkade paket som vi kan se och kallar för beteende – är inte enkel.

Därför är arvbarhetssiffror små.

Om man tror att det går att få till en enda stor, snygg, imponerande arvbarhet för alla situationer där alla de olika sorterna av ilska kan uppstå till följd av av alla de här interagerande komponenterna – var och en med sina egna gener – måste man tänka lite till. Det går inte! Men det går faktiskt att få till en användbar arvbarhet för åtminstone en sorts ilska i taget, till exempel bytesaggressivitet.

Det finns ett starkt bevis för den saken. Bulldoggen dödade inte katten!