Genetikskolan 6

DEN STORA RÄDSLANS GENER II:
Alternativet

Alternativet är mycket enklare. Sluta förneka att rädsleproblemen existerar. Släpp era valpkullar igenom MH. Titta på utfallet! När valpköparna berättar om ohanterlig golvrädsla, eller skott- eller miljörädsla som står emot all träning och som stör vardagen, ta fasta på vad de säger! Och gör aldrig en parning mellan TVÅ hundar med rädsleproblem!

Det ni gör då är troligen att kombinera hundversionen av 5HTTLPRs+COMTmet/met med 5HTTLPRs+COMTmet/met.

Alldeles för många av valparna i den kombinationen riskerar att få samma uppsättning. De kan inte få så mycket annat. Snälla uppfödare, inte behöver ni ett gentest för att förstå den saken?

Att en hund har råkat få 5HTTLPRs ihop med COMTmet/met (eller motsvarande hundgener) är en slump. En genetisk olyckshändelse, kan man säga. Men det kan mycket väl vara så, att hundarna inom en viss ras råkar ut för den olyckshändelsen mycket oftare än hundarna inom andra raser. Den tyska jaktterriern råkar ut för olyckshändelsen att få genen för linsluxation mycket oftare än andra raser och bedlingtonterriern har oturen att springa på genen för en dödlig leversjukdom oftare än andra. Ingen verkar ha svårt att förstå att hänger ihop med den tidig avelsbasen hos de raserna och ingen ser ner på hundarna för den sakens skull.

En ras tänkas ha generna HTTLPRs och COMmet/met så vanligt förekommande, att båda träffar på varandra i samma hundhjärna och skapar individer med stor kvarstående rädsla oftare än hos andra raser. Det hänger ihop med tidigare avelsurval. De tidiga uppfödarna kunde inte ha en aning om konsekvenserna av det urvalet, men det var så här det blev. Det gör inte de drabbade individerna till

undermåliga

värdelösa

kassa

skithundar

och annat, som hundvärlden tyvärr tycker om att slänga ur sig. Sanningen är att 5HTTLPRs + COMTmet/met kan hamna i vilket huvud som helst. Gener har inget emot att bebo en hjärna med stort förstånd eller stor vänlighet eller stort mod. Jag vet – jag är en av dem som har haft en sådan hund.

Han var inte undermålig. Tvärtom hade han alla de goda egenskaper en bra collie kan ha och hans uppfödare kan vara stolt över honom. Men han var det oskyldiga och till sist ofta olyckliga offret för en genkombination, som slog ut hans goda egenskaper och gjorde honom till en darrande hög, så fort det small ett skott. Han var hejdlöst skotträdd, tills klomipramin räddade honom från en barmhärtig avlivning.

Jo, han blev återställd och levde sina sista år oberörd av skott, med sin personlighet på plats igen och nöjd med sitt liv. Det är bra att klomipramin finns. Men vi ska inte avla så att det behövs!

Faktiskt är det så, att vi får inte avla så att det behövs. Svensk och europeisk djurskyddslagstiftning förbjuder uttryckligen avel på anlag som kan orsaka lidande hos avkomman. Konsumentlagstiftningen kan nog också tänkas ha en del att säga om saken, om ett sådant ärende skulle prövas. Djurskyddslagen och konsumentlagstiftningen har inga åsikter om rastypisk öronansättning och struntar i drömmande uttryck och cert. Det gör de flesta av oss hundägare också, om ni vill veta.

Vi struntar däremot inte i följderna av den stora rädslans gener. Nu vet vi att de finns hos människa. För första gången finns då också en trovärdig modell för hur de ser ut och hur de kan nedärvas hos hund. Inom en ganska snar framtid kommer vi att ha svart på vitt, från det norska projektet eller något annat projekt, om hur rädslans gener ser ut hos våra hundar.

Så hur ska vi ha det framöver? Gentesta skjortan av oss och göra labben rika – eller göra som sunt förnuft alltid har gjort, avla på det som vi kan visa fungerar?

Frode Lingaas, professor i husdjursgenetik, telefonsamtal den 26/2 2010:”Ingen diskuterar längre om mentala egenskaper är ärftliga. Det man diskuterar är HUR ärftliga de är.”