Jordbruksverket om blue-merlegenen

En relativt ny svensk rasklubb för en gammal centraleuropeisk hundras håller på att utarbeta en aveslpolicy för sin ras. Klubben har vänt sig till Jordbruksverket och bett om råd. Deras ras finns i flera olika färger. En av färgerna är den s k blue merle. Kan man godkänna avel på den färgen?

Flera hundraser kan bära anlaget för merle, som ger en gråspräcklighet i den dominerande pälsfärgen. Eftersom merle sedan lång tid tillbaka finns hos bl a brittiska vallhundar, inklusive den nutida collien, publicerar vi Jordbruksverkets svar. Som ni ser svarar Jordbruksverket rasklubben, att man inte får dubblera anlaget. På rasklubbens hemsida hittar man också beskedet att man inte heller får para en blue merle med en röd hund, eftersom merlefärgen där lätt kan döljas och missas. Följden skulle kunna bli att man av misstag parar en merle med en hund, som man tror är röd, men som faktiskt själv är merle – och då får anlaget i dubbel uppsättning hos hälften av valparna. Dubbel uppsättning av merlegenen medför stor risk för dövhet, ögonmissbildning och synnedsättning.

Svenska Collieklubben följer sedan lång tid tillbaka dessa regler. Blue merle accepteras, men blå hundar får aldrig paras med varandra och kan bara användas i avel med trefärgade hundar. Om man parar merle med en sobel, blir de sobelfärgade valparna belagda med avelsspärr. I en kull där alla valpar är antingen trefärgade eller merle redan vid födseln, är det oftast lätt att se vem som är vad. Ingen seriös uppfödare parar två merle-hundar med varandra. Man vill inte ha medfödda skador på valparna - varken direkt i första generationen, som vid merle-merle, eller i kommande generationer, vilket kan bli resultatet om merleanlaget finns hos en ”feletiketterad” merle med sobelfärg.

Detta är vad Jordbruksverket skriver
Jordbruksverket anser inte att det finns lagmässigt utrymme att använda två individer med anlag för merle i avel med varandra, eftersom detta med stor risk leder till sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. I och med att även heterozygoter kan drabbas av sjukdom eller funktionshinder anser dessutom verket att avel med ett föräldradjur med anlag för merle är tveksamt. I de fall där även denna typ av avel leder till medfödda defekter på avkomman, sker överträdelser av gällande bestämmelser om avel med hund.

 Merle är en färgsättning som innebär områden med utspädd eller blekt pälsfärg kombinerat med normal pigmentering. Anlaget nedärvs autosomalt, ofullständigt dominant (eller co-dominant), med allelerna m (normal) och M (merle). Ofullständigt dominanta anlag innebär att heterozygoter uttrycker effekter av båda allelerna. I sällsynta fall kan individer (s.k. kryptiska merle) som inte själva uttrycker merle, men som har anlaget i sin genotyp, därför pruducera avkommor merle. Anlaget har identifierats till hundens 10:e kromoson på den så kallade SILV-genen. En insertion av ett SINE (short interspersment element) finns i denna gen hos hundar med anlag för merle. Sekvensen i denna SINE är identisk i att antal undersökta hundraser. Det och det faktum att merle förekommer i många olika raser stödjer teorin om att mutationen uppkommit innan utvecklingen av hundraserna

Kopplingarna mellan anlag för merle och ett antal sjukdomar eller funktionshinder hos flera hundraser har bevisats. Det rör sig framför allt om dövhet micropthaltmi eller anopthalmi (för små eller helt avsaknade ögon) samt andra ögondefekter hos både homo och hetorozygoter. Homozygoter är klart överrepresenterade och kan dessutom uppvisa sjukliga förändringar i skelett, hjärtmuskulatur och reproduktionssystem. Dövheten beror troligtvis på dysfunktion eller avsaknad av pigmentceller i innerörat hos hundar med anlag för merle. Tillståndet som utvecklas  i samband med födseln är inte behandlingsbart. Liknande pigmenceller finns också i andra vävnader som hud, hårfolliklar och strukturer i ögat.

Enligt 1 kapitel §24 i jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund  och katt får djur inte användas i avel om

 De har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,

1. de är eller med stor sannolikhet är bärare av reccesivt anlag  i dubbel uppsättning för sjukdom.
2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt reccesivt anlag  för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag
3. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman,
4. de uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för djuret vardagliga situationer eller
5. de saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt.

 Dessutom säger 2 § paragraf  i djurskyddslagen att djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Lagstiftningen sätter ramarna för vad som anses djurskyddsmässigt acceptabelt när det gäller djurhållning  i Sverige.

Jordbruksverket anser att avel med merle hos hund i många hänseenden faller utanför dessa ramar eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.

Det nya är att en välkänd pälsfärg uppfattas på nytt sätt. Man vet att idag inte bara att den orsakas av en mutation, man vet precis vilken mutation det handlar om och vilka risker den medför. Ännu nyare är att en rasklubb med den nya kunskapen i åtanke vänder sig till Jordbruksverket och frågar: är det försvarligt att avla på den genen? Hur stämmer det med Jordbruksverkets föreskrifter?

Tyvärr förekommer det fortfarande att uppfödare av collie avlar på hundar med anlag för uttalade rädslereaktioner. Ingen seriös uppfödare borde göra så. När kommer någon att fråga Jordbruksverket: hur stämmer det med den fjärde punkten i föreskrifterna?